Trick or Treat!

Kusinerna SoS är på besök från Sverige och döm om deras lyckliga, förväntansfulla och lätt förvånade uppsyn vid tanken på att riktig amerikansk trick or treat verkligen är precis som på TV här ute på vår gata just nu när de är här. Halloween-traditionen har visserligen vuxit stadigt i Sverige sedan jag var liten då den hos oss enbart flimrade förbi i något TV-reportage, men det är en lång väg kvar tills man når samma omfattning som här. Huruvida det vore önskvärt låter jag vara osagt.

Alla vi känner, och vi också så klart eftersom jag inbillar mig att det är bra sätt att integrera sig, pyntar sedan en månad med pumpor och fågelskrämmor ute. Vissa klär in huset i spindelnät och många har uppblåsbara spöken eller skelett i jätteformat som tittar fram över garagetaken. Andelen vuxna som klär ut sig är stor och varenda hus har enorma dignande godiskittlar för alla små monster, superhjältar, häxor och andra som kan tänkas komma på besök.

Jag visste inte hur framgångsrik trick or treatturen hos grannarna skulle bli så jag hade fixat ganska små godishinkar till barnen och sagt till dem att de inte fick bli besvikna om de inte blev fulla. Det tog fem minuter så var de överfulla, efter en kvart var mantlarna fulla också och efter tjugo kunde de inte ta ett steg utan att tappa åtminstone ett par godisar. Oj, vad lyckliga de var!

Amalia Island - byn

Några minuter från stranden ligger byns tätort som i princip byggs upp kring en huvudgata som går ner till hamnen och några tvärgator till den. Det tycks vara ett mycket lugnt samhälle då det denna söndag var i princip öde på gatorna trots att vi kom mitt under bilfestivalen när traktens vackraste gamla bilar samlats på huvudgatan.

Amalia Island - stranden

Amalia Island i mitten av oktober: Strålande sol, perfekt temperatur i vattnet, underbara vågor och gott om parasoller och sköna stolar.

På flyget till Florida

Nu sitter vi på ett flygplan igen. När E var bebis var vi bara på enstaka flygningar, men nu med M har det nästan blivit ett av de bästa sätten att komma ihåg och tidsbestämma olika utvecklingssteg. Jag kommer ofta på mig själv när jag funderar på saker som när slutade jag amma, när sa M sina första ord eller när de första stegen togs att jag först inte har en aning, men sen kan jag nästan alltid hänga upp det på om det var före eller efter en viss flygresa.

Jag pratade med en pilot på flygbussen i Göteborg en gång när jag just kommit från USA ensam med barnen. M var liten kunde i princip inte förflytta sig alls och vi diskuterade vilka åldrar småbarn är besvärligast respektive lättsammast att ha med på resa. Hans erfarenhet som pilot var att åldern mellan ett och tre är jobbigast eftersom barnen då kan röra sig mycket bra men inte har någon som helst uppfattning om vad det innebär att föra sig. Jag kan absolut hålla med om att det tillför en extra dimension till resorna när M blev mobil. Hittills har det dock inte ställt till med så mycket besvär även om det blir en hel del mer kringflängande i gaten i väntan på flyget. Samtidigt tror jag det kan vara ganska skönt för oss alla att skaka loss lite inför det långa stillasittandet och tyvärr är jag inte den som skuttar runt gaten i en timme om jag inte har en liten som morot.