I veckan firar vi ettårsjubileum här på vår lilla amerikanska förortsgata! Och i dag köpte vi vår första amerikanska TV. Vår svenska tjock-TV fick stanna hemma av tre skäl: vi använde den knappt, den är med dagens mått mätt aningen otymplig och framför allt den fungerar inte i USA. Den var gjort för 50 Hz, men här använder man 60 Hz.
Det här året har ibland gått rysligt fort och ibland långsammare än någonsin, men alla tankar kring TV-apparater har mest lett till slutsatsen att det är skönt att slippa alla sladdar och fjärrkontroller det innebär att ha TV. Och att slippa kabelboxar med tusen kanaler men inte ett enda program man vill se. I stället erbjuds SpongeBob Square Pants* (Svampbob Fyrkant) och liknande som vår fina E tror är absolut livsnödvändigt om tillgång finns men struntar blankt i annars.
Vi har sett en del på svtplay på laptoparna under året, vilket inte minst är ett sätt att låta ungarna höra svenska från annat håll än oss föräldrar. Tyvärr är det många program som inte visas utomlands och jag skulle gärna se att det fanns en möjlighet att se hela utbudet, kanske genom någon form av inloggning som jag tror att TV 4 har. TV 4 har dock inte några av mig kända program i sitt utbud som gjort det mödan värt att undersöka saken...
Nu har vi hur som helst ändå gått och köpt en TV. Ungarna blev jätteglada, den ena för att det var en TV och den andra för att den kom i en stor låda full med frigolit att pilla ner i heltäckningsmattan. Själv fick jag direkt kalla fötter och undrade vad vi givit oss in på. Medelamerikanen ser på TV mer än fem timmar om dagen och två tredjedelar av dem har minst tre TV-apparater och ser ofta på TV till middagen. När det kommer till traditioner är jag i princip en stark förespråkade för att ta seden dit man kommer. I detta avseende tror jag jag avstår. Men vi får se, nu står den där i alla fall med sladdar och allt. Fattas bara en TV-bänk, ett Netflix-abonnemang och lite tid då man inte hellre gör något annat.
*SpongeBob är en tvättsvamp som är ofattbart populär bland småbarn och som rör upp känslor på vitt skilda sätt. Själv tycker jag mest att det är ett helt idiotiskt program som jag har ungefär samma inställning till som att låta ungarna åka framåtvänt i bilen. Det är endast aktuellt i nödfall och aldrig något man kan tjata sig till.
