Allting finns i bebisvariant

Jag trodde det fanns allt i bebisvärld man kunde tänka sig i Sverige, men här går det inte en månad utan att jag i en affär ser något nytt oumbärligt bebistillbehör eller en gammal produkt i en ny förpackning där det står infant på etiketten och dubbla priset på prislappen.

Tänk om bebisen stör på flyget?!

Jag och barnen är på Arlanda, redo att flyga tillbaka till J i USA. Solen skiner, nallarna är packade, M inkrånglad i babybjörnen för sista gången. Hittills har jag rest med M i den eller bärsjalen vi fick låna, men nästa gång blir det en annan bärlösning, en ryggvariant kanske.

Inför första Atlantflygningen med två små förra hösten kändes det helt klart lite nervöst. Jag har rest mycket med ett barn tidigare och var van från E:s bebistid att byta blöjor stående utan skötbord i trånga, smutsiga utrymmen, att amma offentligt men diskret, att fånga kräks i flykten och annat som för några år sen var mig fullständigt främmande men som efter några månader med bebis blev vardagsmat.

Men hur skulle det gå nu, när M var med också. Alldeles nyfödd och liten. I viss mån oroade jag mig för att M skulle tycka det var jobbigt på något sätt, men mest av allt var jag rädd att störa medpassagerarna. Att bebisen skulle skrika av lock för öronen bekymrade mig inte så mycket ur bebisens synvinkel (visst är det obehagligt med lock för öronen men det går ju oftast över ganska snabbt), men tänkt om det skulle störa medpassagerarna?! Det var det jag oroade mig för. Att medpassagerarna skulle bli sura, tänka att usch vad olämpligt att ta med så små på långflygningar, tänka att på min tid höll sig mammorna minsann hemma när de skulle ta hand om bebisar, tänka att det är olämpligt att ge sig ut på semester så fort man kommit från BB, tänka usch och fy! Nu skulle vi ju visserligen inte på semester, men det kunde ju inte medpassagerarna veta.

Självklart var dessa farhågor i viss mån närda av all kritik jag fått tidigare när jag gjort något med småbarn som gått emot vissa människors normer, men framför fick de nog näring av min egen rädsla att vara i vägen och att vara till besvär. När vi väl satt där på flyget och medpassagerarna såg att vi gjorde allt för att minimera eventuella obehag för omgivningen möttes vi enbart av varma, igenkännande eller allmänt förstående leenden. För att inte tala om vad jag får när jag flyger ensam med barnen. En bebis på magen, en fyraåring i ena handen och elefantväskan och passen i den andra - ett perfekt recept för gräddfilen på resan! Förutom att man får gå före till toaletter, i passkontroller och till säkerhetskontroller är alla så otroligt uppmuntrande och snälla. Inte ens när båda samtidigt kräks ner sig själva och våra säten lagom till att planet skall landa får jag några sura blickar.

Tricket för mig själv har jag kommit på är att betrakta resan som en arbetsdag där mitt arbete helt enkelt är att se till att allt löper smidigt. I början när vi flög långt alla fyra blev jag nästan lite besviken för att jag inte hunnit sova något på planet, en känslan som var en i sammanhanget mindre lyckad kvarleva från tiden då långflygningar var något jag gjorde ensam. På den tiden kunde jag fokusera på vilket perfekt tillfälle flyget var att vila eftersom man är tvungen att sitta på sin plats i ungefär åtta timmar och sömn var ett perfekt sätt att slippa bullret från motorerna. Det är en hållning som förstås inte funkar alls när man har två barn med varav en nyfödd som behöver ammas och bytas på om vartannat men mer eller mindre kontinuerligt.

Nu för tiden när jag kan tycka att en dagsresa med bil hela familjen är betydligt jobbigare än en Atlantflygning ensam med två små kan jag nästan skämmas lite när någon vill släppa oss före i toakön inför en flygning. Att få gå förbi köerna i passkontrollen när man landat på JFK uppskattar jag dock fortfarande mycket. När vi kommer till det läget att även jag kan få sova gott på planet och barnen slutar kräkas i kör kanske jag klarar mig bra även utan det. Då hoppas jag få vara den som släpper fram någon annan, nyare, förälder.

Sverigeshopping i Stockholm

För första gången i mitt liv har jag börjat inse storheten med svenska souvenirbutiker. I dag var jag, E, M och kusin SO i en butik på Drottninggatan i Stockholm och hamstrade Sverigesaker. Det blev en Sverigetröja till E och ett gäng blyertspennor med svenska flaggor på till E:s kompisar på Long Island. Eftersom vi nästan alltid har slut på äggkoppar var jag rysligt nära att slå till på några av de här, men eftersom vi redan fyllt resväskorna med välling och nonstop fanns det inte plats för mer den här gången. Till sommaren kanske! Då får vi inte heller glömma att fylla på förrådet av svenska pappersflaggor, vilka har visat sig vara en stor succé bland E:s kompisar. E tyckte att vi även borde slå till på mjukisvikingahjälmar i svenska flaggans färger, men där hade även min gräns passerats och jag var glad att kunna hänvisa till platsbristen i våra väskor för att inte ens behöva börja diskutera våra eventuella "behov" av dem.