De allra flesta på Long Island har sina egna hus att bo i och i våra trakter är det klart mindre än 10% som hyr sin bostad mot mer än 30% i USA i stort. Ett skäl till detta är att det helt enkelt inte finns så många lägenheter och liknande typiska hyresobjekt här. Nästan alla bostäder är villor och skall man hyra är därför det naturliga att man hyr en villa av en privatperson som antingen inte lyckats sälja eller som har ett extra hus som en form av sparande eller investering. Det senare är vanligare än vi föreställde oss ur ett svenskt perspektiv.
När vi kom hit kändes det som vi hade fullt upp med oss själva, nytt jobb, ny bebis, nytt land, nytt språk för E, nytt liv och inte riktigt plats för ett hus mitt i allt. Vi hyrde då en lägenhet (eller kanske snarare ett lägenhetsradhus utan trädgård) i ett hyresområde. Fairfield är ett företag som bygger upp små bostadsområden av tvåvåningshus med upp till hundratalet bostäder i lägenheter eller townhouses (där man har både över- och nedervåningen). Alla bostäderna hyrs ut och Fairfield tar hand om allt från snöskottning till avloppsrensning.
Fairfield finns över hela Long Island, har prydliga rabatter och utger sig för att tillhandahålla "luxury rentals", vilket är ett i högsta grad relativt begrepp. Jämfört med konkurrenterna är standarden på många sätt klart högre, men är man van vid svensk boendestandard blir man troligen inte överdrivet imponerad. Isoleringen är obefintlig, vitvarorna är nya men av dålig kvalitet*, heltäckningsmattorna likaså. I jämförelse med många lägenheter vi sett är det dock helt överlägset; E pratar fortfarande om någon av dem som "kisshuset".
Nu går vårt kontrakt snart ut och vi ser mycket fram emot att bli stolta hushyrare i stället. Kontraktet är just påskrivet och än så länge har inget gått snett.
*Mikron låter så mycket att vi trodde den skulle explodera innan fastighetsskötaren kom med lugnande (?) besked och sa att det var så den skulle låta.
