Allting finns i bebisvariant

Jag trodde det fanns allt i bebisvärld man kunde tänka sig i Sverige, men här går det inte en månad utan att jag i en affär ser något nytt oumbärligt bebistillbehör eller en gammal produkt i en ny förpackning där det står infant på etiketten och dubbla priset på prislappen.

Tänk om bebisen stör på flyget?!

Jag och barnen är på Arlanda, redo att flyga tillbaka till J i USA. Solen skiner, nallarna är packade, M inkrånglad i babybjörnen för sista gången. Hittills har jag rest med M i den eller bärsjalen vi fick låna, men nästa gång blir det en annan bärlösning, en ryggvariant kanske.

Inför första Atlantflygningen med två små förra hösten kändes det helt klart lite nervöst. Jag har rest mycket med ett barn tidigare och var van från E:s bebistid att byta blöjor stående utan skötbord i trånga, smutsiga utrymmen, att amma offentligt men diskret, att fånga kräks i flykten och annat som för några år sen var mig fullständigt främmande men som efter några månader med bebis blev vardagsmat.

Men hur skulle det gå nu, när M var med också. Alldeles nyfödd och liten. I viss mån oroade jag mig för att M skulle tycka det var jobbigt på något sätt, men mest av allt var jag rädd att störa medpassagerarna. Att bebisen skulle skrika av lock för öronen bekymrade mig inte så mycket ur bebisens synvinkel (visst är det obehagligt med lock för öronen men det går ju oftast över ganska snabbt), men tänkt om det skulle störa medpassagerarna?! Det var det jag oroade mig för. Att medpassagerarna skulle bli sura, tänka att usch vad olämpligt att ta med så små på långflygningar, tänka att på min tid höll sig mammorna minsann hemma när de skulle ta hand om bebisar, tänka att det är olämpligt att ge sig ut på semester så fort man kommit från BB, tänka usch och fy! Nu skulle vi ju visserligen inte på semester, men det kunde ju inte medpassagerarna veta.

Självklart var dessa farhågor i viss mån närda av all kritik jag fått tidigare när jag gjort något med småbarn som gått emot vissa människors normer, men framför fick de nog näring av min egen rädsla att vara i vägen och att vara till besvär. När vi väl satt där på flyget och medpassagerarna såg att vi gjorde allt för att minimera eventuella obehag för omgivningen möttes vi enbart av varma, igenkännande eller allmänt förstående leenden. För att inte tala om vad jag får när jag flyger ensam med barnen. En bebis på magen, en fyraåring i ena handen och elefantväskan och passen i den andra - ett perfekt recept för gräddfilen på resan! Förutom att man får gå före till toaletter, i passkontroller och till säkerhetskontroller är alla så otroligt uppmuntrande och snälla. Inte ens när båda samtidigt kräks ner sig själva och våra säten lagom till att planet skall landa får jag några sura blickar.

Tricket för mig själv har jag kommit på är att betrakta resan som en arbetsdag där mitt arbete helt enkelt är att se till att allt löper smidigt. I början när vi flög långt alla fyra blev jag nästan lite besviken för att jag inte hunnit sova något på planet, en känslan som var en i sammanhanget mindre lyckad kvarleva från tiden då långflygningar var något jag gjorde ensam. På den tiden kunde jag fokusera på vilket perfekt tillfälle flyget var att vila eftersom man är tvungen att sitta på sin plats i ungefär åtta timmar och sömn var ett perfekt sätt att slippa bullret från motorerna. Det är en hållning som förstås inte funkar alls när man har två barn med varav en nyfödd som behöver ammas och bytas på om vartannat men mer eller mindre kontinuerligt.

Nu för tiden när jag kan tycka att en dagsresa med bil hela familjen är betydligt jobbigare än en Atlantflygning ensam med två små kan jag nästan skämmas lite när någon vill släppa oss före i toakön inför en flygning. Att få gå förbi köerna i passkontrollen när man landat på JFK uppskattar jag dock fortfarande mycket. När vi kommer till det läget att även jag kan få sova gott på planet och barnen slutar kräkas i kör kanske jag klarar mig bra även utan det. Då hoppas jag få vara den som släpper fram någon annan, nyare, förälder.

Sverigeshopping i Stockholm

För första gången i mitt liv har jag börjat inse storheten med svenska souvenirbutiker. I dag var jag, E, M och kusin SO i en butik på Drottninggatan i Stockholm och hamstrade Sverigesaker. Det blev en Sverigetröja till E och ett gäng blyertspennor med svenska flaggor på till E:s kompisar på Long Island. Eftersom vi nästan alltid har slut på äggkoppar var jag rysligt nära att slå till på några av de här, men eftersom vi redan fyllt resväskorna med välling och nonstop fanns det inte plats för mer den här gången. Till sommaren kanske! Då får vi inte heller glömma att fylla på förrådet av svenska pappersflaggor, vilka har visat sig vara en stor succé bland E:s kompisar. E tyckte att vi även borde slå till på mjukisvikingahjälmar i svenska flaggans färger, men där hade även min gräns passerats och jag var glad att kunna hänvisa till platsbristen i våra väskor för att inte ens behöva börja diskutera våra eventuella "behov" av dem.

På pendeln från city

Två trötta barn på väg hem från en heldag i NYC. För att slippa parkerings- och trafikproblematiken i stan brukar vi ta pendeltåget med ca 700.000 andra när vi åker in till city. Som tur är är det bara på vardagarna det är så många medresenärer så när vi åker in på helgerna kan det vara riktigt lugnt i vagnarna, vilket betyder att kanske bara 90% av sittplatserna är upptagna. Tågen (som körs av Long Island Rail Road, LIRR) är gamla, slitna och skraltiga men personalen är alltid vänlig och tågen går oftast i tid.

Just i dag var det mer folk i stan än någon gång tidigare. Det visade sig, vilket vi var lyckligt ovetandes om ända tills vi närmade oss Times Square, att det var Superbowlhelg i city. Hela Times Square och alla närliggande kvarter hade förvandlats till ett samling- och festområde för tillresa Superbowl-fans. Och där kom vi glada i hågen och trodde att vi skulle kunna gå via 7:e avenyn för att ta en söndagspromenad i Central Park. Tji fick vi! Inte en chans att vi kunde baxa vårt jätteekipage (två vuxna och en Emmaljunga lastad med en unge i och en på ståbrädan) genom den massiva vägg av människor som myllrade på gatan. Efter ett tags stretande lyckades vi dock fly in på en sidogata och krångla oss bort till 5:e avenyn som var betydligt lugnare.

Sight words i Kindergarten

Med gammelfarmors förstoringsglas i högsta hugg ger sig E ut på sight words-jakt i frökens  (Ms C) veckobrev. Sight words är sådana ord man känner igen utan att behöva läsa dem. Tanken är att ju fler sight words man har i sin egen ordbank, desto lättare och mer flytande går läsningen. Begreppet används ofta om vanliga och korta ord som barnen lär sig tidigt som on, in, the, a, an och så vidare. Ms C uppmuntrar barnen att vara orddetektiver som letar efter ord de känner igen i klassrummet (som är fullt av ord), i veckobrevet, i böcker och på skyltar i affärer och liknande.

Det verkar inte finnas någon gräns för hur många sight words man kan ha utan antalet sight words man har är helt enkelt ett mått på hur många utantillord (vilket är den bästa svenska översättning jag kommer på) man har eller hur stor ens ordbank är. Man kan därmed tala om hur många sight words även en vuxen, fullt läskunnig person har även om det är mindre intressant eftersom det på marginalen inte har så stor påverkan på flytet i läsningen om man kan något ord mer eller mindre när man väl har alla de vanligaste orden i sin ordbank.

Det finns två andra begrepp som ibland lite felaktigt används synonymt med sight words. Det är Dolch words och high frequency words. I många praktiska sammanhang är de tre begreppen överlappande men definitionerna är lite olika. Dolch-ord är en lista med de 220 vanligaste engelska orden (listan gjordes av någon som hette Dolch 1936 och kan behöva viss uppdatering även om den i stort sett är korrekt fortfarande). Dolch hade en teori som gick ut på att ett bra sätt att lära sig läsa var att börja med att lära sig dessa ord utantill. De högfrekventa orden är helt enkelt ord som förekommer ofta i skrift, till skillnad från Dolch-orden är det inte en fördefinierad lista med ord och de är inte heller kopplade till någon speciell teori om hur man skall lära sig läsa.

Frihetsgudinnan från färjan

Frihetsgudinnan är fortfarande stängd för renovering efter Sandy. Min favoritplats för att njuta av henne är dock Staten Islandfärjan från Manhattans sydspets. Färjan går ofta och nyttjas främst av pendlare från Staten Island och turister. Man bör hålla sig på högersidan när man går på färjan på Manhattan och vänstersidan när man går på på Staten Island. Från den sidan kan man bäst avnjuta både frihetsgudinnan och höghusen på Manhattan. Med fördel kan man ta färjan på eftermiddagen så turen ut är i dagsljus och turen hem i solnedgången eller därefter.

Vinterpromenad på High Line i NYC

High Line i NYC är en upphöjd järnväg mitt på Manhattan där det förut gick godstrafik. Sedan några år är den omgjord till promenadstråk men blommor, parkbänkar och en underbar vy över stan. Den är 1,6 km lång och går långt till väster på Manhattan nära Hudsonfloden ungefär mellan 10:e och 30:e gatan. Ett måste för New York-resenären!

God svensk-amerikansk jul!

Vi firar en svensk-amerikansk jul i år. Många traditioner har vi tagit med oss från Sverige, men vi har lagt till viktiga amerikanska element såsom strumporna som är fyllda när man vaknar - dock på julafton i stället för juldagen. Och julbordet blir också en salig blandning enligt principen "man tager vad man haver"...

Pepparkakshus?!

Jag försöker verkligen ta seden dit vi kommer och inse att många saker som är annorlunda här jämfört med vad vi är vana vid från Sverige inte därför behöver vara sämre här utan bara just annorlunda. Men för en inbiten pepparkakshusentusiast var det faktiskt lite svårt att smälta att man på dagens julpyssel med E:s kindergartenklass kallade husen man byggde av gräddkartonger, glasyr och grahamskex för pepparkakshus.

Jag som brukar tycka att de får lära sig så mycket bra grejer i skolan... Men, men - nog är det bättre att luckorna, som jag antar finns i varje utbildningssystem, rör pepparkakskulturen snarare än läsning och skrivning.

Julfest under valen

Naturhistoriska museet i New York är det bäst museum jag någonsin varit på. Där finns världens bästa, största, finaste och så vidare av så mycket att man skulle kunna gå dit varenda dag och ändå få hålla på i månader innan man betat av alla guldkornen. Sedan kan man utan problem lägga något år till på att se resten. Om man inte har så mycket tid på sig har de bra kartor för att man skall kunna klämma de allra viktigaste objekten på en förmiddag. Däribland ingår exempelvis Lucy, kompletta dinosaurieskelett, Star of India, en av världens största meteoriter och blåvalen på bilden.

I går fick jag även erfara att valen är en utmärkt kalasvärd när vi var där på julfest, eller Holiday Season Party som man säger om man inte vill riskera att bland in någon religion i firandet. Enligt samma möster står det Happy Holidays på alla julkort vi fått snarare än Merry Christmas.

Snobben-tema på julkrubban

Vad vore väl julen utan en 180 centimeters uppblåsbar julkrubbedekoration med Snobben-tema på gräsmattan?! Endast 700 spänn!

Julskyltningen som på vissa håll började redan före Halloween är nu inne på slutspurten och i dag var brevlådan full av erbjudanden som detta.

Pepparkakspumpor

I dag fortsatte vi julbaket med pepparkakor och självklart invigde vi de tre kakformar E reafyndade för sin första veckopeng strax efter Halloween - pumpan, spöket och katten. Trevligt med lite omväxling till alla grisar och hjärtan det lätt blir annars och inte minst är det kul att få användning för de nya formarna nu när vi inte är en familj som bakar sugar cookies (till vilka man också använder pepparkaksformar) lika ofta som våra amerikanska vänner.

Glad första advent!

Första advent får mig alltid att tänka på dikten vi läste i skolan "Vi tänder vårt första ljus i advent..." Problemet är bara att jag inte vet hur den fortsätter. Alla verserna börjar på motsvarande sätt med andra, tredje och fjärde, men mer då? Varje första advent spenderar jag lite tid med att googla och hoppas att någon skall ha lagt upp texten till den. Varje första advent ger jag upp och tittar i stället i min pärm med alla sångtexter och liknande jag fått. De sitter i omvänd kronologisk ordning så längst fram sitter bröllopsprogram, sen kommer snapsvisor och annat från universitetstiden, sen kommer studentfester och så vidare ner till de första stencilerna med blå text från lågstadiet med sånger som "Det finns inga spöken" och "Galen i glass". Lika trevligt som det är att bläddra i den, lika omöjligt är det att hitta adventsdikten. Fanns den inte där förra, förrförra eller förrförrförra året är det inte troligt att den dykt upp i år. Lika säkert som att jag inte hittade den i år, lika säkert kommer jag hoppfullt öppna pärmen om ett år igen. För helt säker kan man ju inte vara - kollade jag verkligen igenom hela pärmen?

Här på Long Island verkar advent vara ett okänt fenomen. E tog med en bild på vår gamla adventsljusstake till sharingen (man tar med och visar något och berättar lite om det varje vecka) i skolan och vi har berättat för alla vi känner hur man tänder ett ljus varje söndag. Vi möts dock bara av frågande blickar utom ibland när någon uttrycker glädje över en jultradition som inte implicerar konsumtion. Lika okänt tycks begreppet adventsfika vara även om de flesta verkar köpa poängen med det utan någon längre argumentation.

Hur nödvändigt är det att ha en TV?

Här är den, vår nya TV som ungarna nyss invigde - den ena genom att sätta ungefär hundra kladdiga handavtryck på skärmen och den andra genom att ta denna bild.

I veckan firar vi ettårsjubileum här på vår lilla amerikanska förortsgata! Och i dag köpte vi vår första amerikanska TV. Vår svenska tjock-TV fick stanna hemma av tre skäl: vi använde den knappt, den är med dagens mått mätt aningen otymplig och framför allt den fungerar inte i USA. Den var gjort för 50 Hz, men här använder man 60 Hz.

Det här året har ibland gått rysligt fort och ibland långsammare än någonsin, men alla tankar kring TV-apparater har mest lett till slutsatsen att det är skönt att slippa alla sladdar och fjärrkontroller det innebär att ha TV. Och att slippa kabelboxar med tusen kanaler men inte ett enda program man vill se. I stället erbjuds SpongeBob Square Pants* (Svampbob Fyrkant) och liknande som vår fina E tror är absolut livsnödvändigt om tillgång finns men struntar blankt i annars.

Vi har sett en del på svtplay på laptoparna under året, vilket inte minst är ett sätt att låta ungarna höra svenska från annat håll än oss föräldrar. Tyvärr är det många program som inte visas utomlands och jag skulle gärna se att det fanns en möjlighet att se hela utbudet, kanske genom någon form av inloggning som jag tror att TV 4 har. TV 4 har dock inte några av mig kända program i sitt utbud som gjort det mödan värt att undersöka saken...

Nu har vi hur som helst ändå gått och köpt en TV. Ungarna blev jätteglada, den ena för att det var en TV och den andra för att den kom i en stor låda full med frigolit att pilla ner i heltäckningsmattan. Själv fick jag direkt kalla fötter och undrade vad vi givit oss in på. Medelamerikanen ser på TV mer än fem timmar om dagen och två tredjedelar av dem har minst tre TV-apparater och ser ofta på TV till middagen. När det kommer till traditioner är jag i princip en stark förespråkade för att ta seden dit man kommer. I detta avseende tror jag jag avstår. Men vi får se, nu står den där i alla fall med sladdar och allt. Fattas bara en TV-bänk, ett Netflix-abonnemang och lite tid då man inte hellre gör något annat.

*SpongeBob är en tvättsvamp som är ofattbart populär bland småbarn och som rör upp känslor på vitt skilda sätt. Själv tycker jag mest att det är ett helt idiotiskt program som jag har ungefär samma inställning till som att låta ungarna åka framåtvänt i bilen. Det är endast aktuellt i nödfall och aldrig något man kan tjata sig till.

Trick or Treat!

Kusinerna SoS är på besök från Sverige och döm om deras lyckliga, förväntansfulla och lätt förvånade uppsyn vid tanken på att riktig amerikansk trick or treat verkligen är precis som på TV här ute på vår gata just nu när de är här. Halloween-traditionen har visserligen vuxit stadigt i Sverige sedan jag var liten då den hos oss enbart flimrade förbi i något TV-reportage, men det är en lång väg kvar tills man når samma omfattning som här. Huruvida det vore önskvärt låter jag vara osagt.

Alla vi känner, och vi också så klart eftersom jag inbillar mig att det är bra sätt att integrera sig, pyntar sedan en månad med pumpor och fågelskrämmor ute. Vissa klär in huset i spindelnät och många har uppblåsbara spöken eller skelett i jätteformat som tittar fram över garagetaken. Andelen vuxna som klär ut sig är stor och varenda hus har enorma dignande godiskittlar för alla små monster, superhjältar, häxor och andra som kan tänkas komma på besök.

Jag visste inte hur framgångsrik trick or treatturen hos grannarna skulle bli så jag hade fixat ganska små godishinkar till barnen och sagt till dem att de inte fick bli besvikna om de inte blev fulla. Det tog fem minuter så var de överfulla, efter en kvart var mantlarna fulla också och efter tjugo kunde de inte ta ett steg utan att tappa åtminstone ett par godisar. Oj, vad lyckliga de var!