Detektiver på MoMA

New York City och småbarn är på många sätt en enklare kombination än vad man skulle kunna tro. Däremot, att vid ett besök på ett konstmuseum se mer än en tiondel och verkligen ha glädje av det med två barn under sex år i släptåg har vi aldrig lyckats med.

Min erfarenhet av förskolebarn som skall se på konst är att ett barn är inget barn men två barn är en hel dagisklass. Att ta vara på New Yorks fantastiska utbud av konst tillsammans med barnen har därför varit näst intill omöjligt.

Förra helgen var vi trots detta på MoMA. Jag tänkte att E kanske kunde vara stor nog att faktiskt börja ha glädje av upplevelsen och jag tog med en barnvagn och en ipad för att kunna oskadliggöra M:s potentiella försök att distrahera oss. Det gick över förväntan! Verken var både fantasieggande (se Magritte på bilden) och förvånande (tänk Pollocks enorma färgskvättverk eller Mondrians rutmönster). Vi inhandlade en skrivbok där favoritverk kunde målas av och besöket dokumenteras efter detta och kommande museiäventyr.

Jag kan varmt rekommendera ett museum som MoMA för att introducera barn till konstmuseer. Museet är litet så man har god chans att det är slut innan alla blir för trötta. Det inrymmer väldigt många stilar på liten yta vilket gör jämförelser mellan olika typer av verk möjliga även för en förstagångsmuseibesökare. Det innehåller många oväntade (konstiga?!) saker vilket lockar till många skratt under besöket. Det har en hög koncentration av de allra mest kända konstnärerna, vilket underlättar för medföljande vuxna som inte råkar vara konstexperter själva.

Sista snödagen!

Rubriken är väl snarast att betrakta som en besvärjelse då jag förstås inte kan veta hur länge den här evighetsvintern skall dra ut. Skolorna är stängda i dag på grund av den myckna snön - en så kallad "snow day" alltså - säsongens fjärde.

När skolorna lägger terminsschemat finns det alltid med ett par snödagar i planerna eftersom det varje vinter åtminstone är några dagar då man inte vågar skicka ut skolbussarna på vägarna. Den här vintern har det dock blivit så många snödagar att man börjat korta ner påsklovet.

Vintern som verkar ha slutat extra tidigt i Sverige i år har här i stället slagit nya rekord varje vecka. Kallaste februari på 80 år, mest snö på evigheter, flest snödagar, mest is och salt på vägarna och så vidare.

Gott getdjursår!

När vi först kom till USA var vi väl medvetna om att vårt firande av högtider skulle öka betydligt. Vi ville ju förstås fortsätta fira midsommar, advent och lucia, men samtidigt ville vi ju jobba på att vår egen integration i det nya landet. Alltså räknade vi med att lägga till halloween, thanksgiving, fjärde juli med flera typiska amerikanska högtider. 

Vad som dock aldrig slog oss var alla ytterligare högtider som plötsligt skulle komma oss så mycket närmare utan att vara typiskt amerikanska utifrån vårt perspektiv. Vi firar till exempel i dag det kinesiska nyåret! 

E gjorde en kinesisk lykta i skolan inför firandet. Förra året blev det en drake av en papperspåse, ett par glasspinnar och färgat papper. Det är getdjurets år som inleds. Man kallar det ofta getens år eller fårets år på svenska (motsvarande på engelska). Den kinesiska benämningen på året betyder dock getdjur, ett begrepp som omfattar både får och getter.

Gott kinesiskt nyår!

Från lägenhet till hus

De allra flesta på Long Island har sina egna hus att bo i och i våra trakter är det klart mindre än 10% som hyr sin bostad mot mer än 30% i USA i stort. Ett skäl till detta är att det helt enkelt inte finns så många lägenheter och liknande typiska hyresobjekt här. Nästan alla bostäder är villor och skall man hyra är därför det naturliga att man hyr en villa av en privatperson som antingen inte lyckats sälja eller som har ett extra hus som en form av sparande eller investering. Det senare är vanligare än vi föreställde oss ur ett svenskt perspektiv.

När vi kom hit kändes det som vi hade fullt upp med oss själva, nytt jobb, ny bebis, nytt land, nytt språk för E, nytt liv och inte riktigt plats för ett hus mitt i allt. Vi hyrde då en lägenhet (eller kanske snarare ett lägenhetsradhus utan trädgård) i ett hyresområde. Fairfield är ett företag som bygger upp små bostadsområden av tvåvåningshus med upp till hundratalet bostäder i lägenheter eller townhouses (där man har både över- och nedervåningen). Alla bostäderna hyrs ut och Fairfield tar hand om allt från snöskottning till avloppsrensning. 

Fairfield finns över hela Long Island, har prydliga rabatter och utger sig för att tillhandahålla "luxury rentals", vilket är ett i högsta grad relativt begrepp. Jämfört med konkurrenterna är standarden på många sätt klart högre, men är man van vid svensk boendestandard blir man troligen inte överdrivet imponerad. Isoleringen är obefintlig, vitvarorna är nya men av dålig kvalitet*, heltäckningsmattorna likaså. I jämförelse med många lägenheter vi sett är det dock helt överlägset; E pratar fortfarande om någon av dem som "kisshuset".

Nu går vårt kontrakt snart ut och vi ser mycket fram emot att bli stolta hushyrare i stället. Kontraktet är just påskrivet och än så länge har inget gått snett.

*Mikron låter så mycket att vi trodde den skulle explodera innan fastighetsskötaren kom med lugnande (?) besked och sa att det var så den skulle låta.

Eget säte!

Jag tyckte alltid långflygningar kändes lite för obekväma och trånga innan jag började resa med en knatte i knät varenda gång. Inklämd i mitten av mittenraden med ett barn som ammas samtidigt som man själv skall balansera sin egen matbricka och personen framför fällt ner ryggstödet men man själv inte gjort det - det ger ett lite nyktrare perspektiv på definitionen av trångt.

Men i dag - vilken grej! Ett säte för mig och ett för M som kan sova så här gott lutad mot nalle. Jag vet knappt vad jag skall göra av all plats och luft omkring mig!

Allt är med!

Passet, boardingkortet och nalle - allt viktigt är med för en lyckad atlantflygning! Jag och M är vid gaten på Arlanda och väntar på avgång för vårt plan plan till New York. Det blir en lite extra lyxig flygning den här gången eftersom M har passerat tvåårsdagen och för första gången måste ha en egen stol på planet.

Under två års ålder kan man välja om man vill köpa till en stol eller ha barnet i knät och jag har alltid valt det billigare alternativet, knät. Det är inte utan att det blivit lite trångt ibland och då har jag med glädje sett fram emot den här dagen då det inte längre är upp till mig. Ser nu fram emot en skön resa där jag hoppas vi skall sova mycket båda två. Det behövs!

Här kommer våra röster!

Så där! Poströsterna klara och lagda på lådan - hoppas de hinner hem till valdagen! Man vet aldrig med postgången - det kan ta allt mellan tre dagar och tre veckor för posten hit respektive hem till Sverige.

De gula kuverten beställde jag från Valmyndigheten när vi var i Sverige så de låg och väntade på oss här när vi kom tillbaka - precis innan man hade kunnat börja förtidsrösta hemma. Jag använde våra färska global-frimärken som släpptes nyligen för att man skall slippa hålla exakt koll på portotabellen när man skickar brev från USA. De fungerar som de svenska valörlösa frimärkena, fast för internationella försändelser. Det finns även en exakt motsvarighet för inrikes brev. Det viktiga är bara att hålla koll på vikten och storleken på breven då måttbegränsningarna är annorlunda här jämfört mer Sverige.

Vår skolbuss!

Så svänger skolbussen runt vändplanen för första gången detta läsår. Vi fick samma chaufför som förra året, en äldre man som inte var borta från jobbet en enda dag hela förra året. Bussen är tung som en pansarvagn och chauffören känns lugn och trygg och är noga med att alla barnen skall vara snälla mot varandra. Förra året var vår E yngst på bussen och fick alltid sitta längst fram. I dag skymtade jag en annan liten knatte på första raden - på väg till sin första dag i skolan.

Eftersom jag från Sverige är så van att man har inskolning både i förskola och förskoleklass känns det fortfarande lite speciellt att fyraåriga småskruttar åker iväg ensamma med skolbussen första skoldagen. Det är dock mycket noga att barnen blir avlämnade och upphämtade av i förväg specificerade personer och väl framme i skolan kommer fröken ända fram till bussen första dagen för att ta emot de nya.

Redo för skolstart!

I dag är det Labor Day, vilket alltid är detsamma som första måndagen i september och sista dagen på sommarlovet. Inför skolstart får vi varje gång en lista på vad man skall ha med sig första dagen. Det är några personliga saker (namnade mappar, skrivböcker och skolväska), men också en lång rad saker de behöver i klassrummet för alla barnen att dela på (allt ifrån saxar och kritor till tvål och våtservetter). Den svenska debatten om föräldrarnas kostnader i samband med eventuella skolkrav på medhavd frukt till mellanmålet  känns avlägsen.

De flesta lärare specificerar noga antal, färger och fabrikar av det man skall ha med, vilket både är skönt och lite besvärligt. Det är skönt att veta vilket material de föredrar, men jag tyckte lite synd om mamman jag träffade på Target häromdagen. Hon stod i ett hav av mappar, det fanns tusentals, men ingen som funkade eftersom hon hade en beställning på en orange mapp av plast med två fickor på insidan. Det fanns förstås alla möjliga kombinationer av färger, plast/papper och med/utan en/två/tre fickor - utom just den hon hade på sin lista. Som tur var skrev vår fröken bara "2 two pocket folders" så just den punkten klarade vi av ganska lätt. E valde blågult och när vi kom hem pyntades de med bamseklistermärken, amerikanska flaggor och regnbågar.

Vapen på loppis

Vid gårdagens loppisbesök blandades vapen, krimskrams och gamla mjölkflaskor som den naturligaste sak i världen. Jag frågade om vapnen var riktiga och fungerade och försäljaren såg ut som jag just förolämpat honom djupt. "De är perfekta för att jaga tvättbjörnar i trädgården" var det huvudsakliga försäljningsargumentet.

På ett annat bord låg meterlånga svärd. Jag frågade inte vad man skulle ha dem till. 

[fee-ka] på amerikanska

Svenskarna dricker mer kaffe än alla andra. Gevalia är svenskt. Alltså är Gevalias kaffe bra. Kanske inte helt vattentät logik och ganska tråkig reklam, men här i USA finns inte samma pensionärsstämpel på Gevalia som inspirerade till den betydligt roligare när du får oväntat besök-kampanjen de kört i Sverige. I reklamen ovan finns ju till och med ett par läsglasögon.

Memorial Day i Kindergartentappning

I dag när E kom av skolbussen fick jag denna Memorial Day-dekoration att fylla på vårt allt större pyntlager som nu börjar täcka in de flesta både svenska och amerikanska högtider som firas under året. Jag fick även följande förklaring av min lilla kindergartenare:

"Den här har vi gjort för att det är något speciellt snart. Det är Memorial Day. Och det är nånting med att man skall tacka vakter som försöker rädda vårat land. Vakter som har dött. Det är USA, men det kan vara Sverige också. Men Sverige och USA har inte fajtat varann för de visste inte riktigt var det var. De som åker med båtar och sånt alltså."

I helgen firar vi Memorial Day med en resa till Boston. Det är en röd dag på måndag!

Världens mysigaste barnvakt

När vi kom till Long Island kände vi ingen här. Ingen familj eller några vänner så långt ögat nådde och därmed inte heller någon som kunde rycka in och ta hand om ungarna någon dag när allt körde ihop sig eller bara för att J och jag skulle kunna gå på bio någon gång. I Sverige var vi bortskämda med detta. Även om det var sällan vi faktiskt behövde hjälp var det väldigt skönt att veta att den fanns där inom räckhåll om det skulle behövas. 

Under lång tid efter att vi kommit hit klarade vi oss helt enkelt själva och det kändes som det funkade ganska bra även om det förvisso inte blev så många biobesök (en lyx man borde kunna vara rätt nöjd även utan). Nu något år senare har vi dock hittat världens underbaraste barnvakt och vilken grej det är! Självklart är det praktiskt att ha någon som tar hand om barnen så att vi kan jobba eller gå ut och äta någon gång, men framför allt - märker jag nu i efterhand - vilken otroligt skön känsla det är att det finns någon mer än J och jag som känner barnen väl, hittar hos oss och som barnen känner sig trygga med.

Det var inte helt lätt att hitta henne. Alla vi kände som visste någon riktigt bra barnvakt hade själva kontrakterat dessa och jag har förstått att nannynappning (eller babysitter poaching som det ofta kallas här) är någon man skall passa sig väldigt noga för. Vi sökte på barnvaktssidor på nätet (tex sittercity.com och care.com) men när jag sedan nämnde detta för vänner här blev de ofta alldeles förskräckta och avrådde bestämt.

Vi hade ett tag en snäll granne som kunde ställa upp någon gång, men hon flyttade snart utomlands, så vi kontaktade trots råden ett tjugotal tjejer på sittercity. Efter några intervjuer var jag rätt benägen att ge vännerna rätt. De flesta var väldigt trevliga i telefon, men när de skulle komma på intervju dök de ofta inte upp alls, sällan på avtalad tid och ibland drogpåverkade. Listan kan göras lång på allt som inte funkade med dem.

Precis när jag tänkte ge upp så stod hon bara där en dag efter att ha sett min annons på sittercity. En ung pensionär som ville jobba lite till och vars vänner började få barnbarn. Hon älskar ungarna och har världens mysigaste famn när det är sagostund. De vill inte att hon skall gå hem och längtar till nästa gång hon kommer. När hela familjen utom jag var magsjuk virvlade hon in som Mary Poppins och tog hand om allt så att jag kunde gå och jobba.

Nu måste vi bara ta reda på hur man gör för att betala skatt för jobbet. Precis som i Sverige har det länge varit vanligt att barnvakter arbetar svart. Betalningsviljan här börjar enligt vissa bedömare bli bättre i samband med att grundavdraget för barnvaktstjänster höjs. Man kan nu betala en barnvakt (eller annan Household worker) 1.900 dollar per år utan att behöva betala arbetsgivaravgifter etc. Är lönen högre än så skall man betala Social Security, Medicare och FUTA tax (arbetsgivaravgift, sjukförsäkringsavgift och arbetslöshetsförsäkring) samt dra av preliminärskatt på lönen man betalar ut.

Det börjar likna något!

När E var på sina första basebollträningar för någon månad sedan trodde jag aldrig att de skulle kunna spela något som liknade en riktig match. Barnen satte handsken på fel hand, kastade bakåt, hade inte en chans att träffa bollen, sprang åt fel håll och de flesta spenderade all tid då de inte skulle försöka träffa bollen med att göra mönster i sanden eller vinka till syskon och föräldrar vid sidan av planen. Men nu - vilken förändring! De har inte börjat räkna poäng i matcherna än, men det är faktiskt riktiga matcher som spelas. Och oj vad roligt de verkar ha!

Att rösta från USA

I dag fanns med posten, som vanligen mest innehåller reklam som man inte kan avsäga sig ("Ingen reklam tack!" biter tyvärr inte), Valmyndighetens gula kuvert med material för att möjliggöra brevröstning till EU-valet 25 maj. Är man skriven utomlands på en adress som finns i den svenska folkbokföringen kommer materialet automatiskt. Annars får man själv beställa det från Valmyndigheten för att kunna rösta från utlandet. Själva röstandet gör man sedan antingen på ett konsulat eller en ambassad eller via brev.

Det hela är väldigt enkelt, även om det finns vissa specialregler rörande vilka val man kan delta i beroende på var man är skriven, hur länge man varit det och om man någonsin varit skriven i Sverige. Efter tio år som utlandssvensk måste man till exempel själv anmäla sig till röstlängden för att behålla sin rösträtt ytterligare tio år.