Trafiken i New England

När vi först kom till Long Island var trafiken en av de saker som förvånade oss oftast. Det var för det första väldigt mycket trafik, massor av bilar överallt dygnet runt jämfört med i Sverige. Vi bor här i en form av förortsmiljö men eftersom det är så väldigt tätbefolkat i kombination med att de flesta knappt kan komma hemifrån utan bil är det fler bilar på vägarna än jag någonsin sett i Sverige. Inte ens mitt i natten är det tomt på vägarna. För det andra är trafiktempot både högre och hetsigare. För det tredje kör folk i allmänhet bil mycket sämre (troligen eftersom uppkörningen tar fem minuter och görs i ett trafiklöst bostadsområde med fokus på att man skall kunna vända bilen mitt i gatan).

Allt detta i kombination med att vi ju inte hittade någonstans och inte var vana vid hur man skyltar gjorde att det var ganska läskigt att köra bil här i början. Nu har vi dock kommit in i det - säkert på gott och ont. Att köra i Sverige känns nu som rena söndagspromenaden oavsett trafiksituation, vilket förstås är bra, men samtidigt har vi nog lagt oss till med en lite onödigt hetsig stil bara för att inte störa trafikflödet.

När vi förra veckan körde till Plymouth, MA, märkte vi en stor skillnad i trafikbeteende så fort vi kom av färjan i New London, CT. Det kändes direkt mycket mer som att köra i Sverige; färre bilar, lugnare tempo och färre uppenbara dårar i trafiken. Däremot var vägarna på många sätt lika dem på Long Island, massor av filer i kombination med rödljus var och varannan minut, även om det fanns betydligt fler flernivåskorsningar. Viadukter är ett i princip okänt begrepp på Long Island med svenska mått mätt.

På många stora vägar påpekas precis som här på Long Island att man inte får gå, cykla eller rida (skylt under rödljuset på bilden). Detta är ett förbud förvånansvärt många bryter emot.