Pepparkakspumpor

I dag fortsatte vi julbaket med pepparkakor och självklart invigde vi de tre kakformar E reafyndade för sin första veckopeng strax efter Halloween - pumpan, spöket och katten. Trevligt med lite omväxling till alla grisar och hjärtan det lätt blir annars och inte minst är det kul att få användning för de nya formarna nu när vi inte är en familj som bakar sugar cookies (till vilka man också använder pepparkaksformar) lika ofta som våra amerikanska vänner.

Glad första advent!

Första advent får mig alltid att tänka på dikten vi läste i skolan "Vi tänder vårt första ljus i advent..." Problemet är bara att jag inte vet hur den fortsätter. Alla verserna börjar på motsvarande sätt med andra, tredje och fjärde, men mer då? Varje första advent spenderar jag lite tid med att googla och hoppas att någon skall ha lagt upp texten till den. Varje första advent ger jag upp och tittar i stället i min pärm med alla sångtexter och liknande jag fått. De sitter i omvänd kronologisk ordning så längst fram sitter bröllopsprogram, sen kommer snapsvisor och annat från universitetstiden, sen kommer studentfester och så vidare ner till de första stencilerna med blå text från lågstadiet med sånger som "Det finns inga spöken" och "Galen i glass". Lika trevligt som det är att bläddra i den, lika omöjligt är det att hitta adventsdikten. Fanns den inte där förra, förrförra eller förrförrförra året är det inte troligt att den dykt upp i år. Lika säkert som att jag inte hittade den i år, lika säkert kommer jag hoppfullt öppna pärmen om ett år igen. För helt säker kan man ju inte vara - kollade jag verkligen igenom hela pärmen?

Här på Long Island verkar advent vara ett okänt fenomen. E tog med en bild på vår gamla adventsljusstake till sharingen (man tar med och visar något och berättar lite om det varje vecka) i skolan och vi har berättat för alla vi känner hur man tänder ett ljus varje söndag. Vi möts dock bara av frågande blickar utom ibland när någon uttrycker glädje över en jultradition som inte implicerar konsumtion. Lika okänt tycks begreppet adventsfika vara även om de flesta verkar köpa poängen med det utan någon längre argumentation.

Hur nödvändigt är det att ha en TV?

Här är den, vår nya TV som ungarna nyss invigde - den ena genom att sätta ungefär hundra kladdiga handavtryck på skärmen och den andra genom att ta denna bild.

I veckan firar vi ettårsjubileum här på vår lilla amerikanska förortsgata! Och i dag köpte vi vår första amerikanska TV. Vår svenska tjock-TV fick stanna hemma av tre skäl: vi använde den knappt, den är med dagens mått mätt aningen otymplig och framför allt den fungerar inte i USA. Den var gjort för 50 Hz, men här använder man 60 Hz.

Det här året har ibland gått rysligt fort och ibland långsammare än någonsin, men alla tankar kring TV-apparater har mest lett till slutsatsen att det är skönt att slippa alla sladdar och fjärrkontroller det innebär att ha TV. Och att slippa kabelboxar med tusen kanaler men inte ett enda program man vill se. I stället erbjuds SpongeBob Square Pants* (Svampbob Fyrkant) och liknande som vår fina E tror är absolut livsnödvändigt om tillgång finns men struntar blankt i annars.

Vi har sett en del på svtplay på laptoparna under året, vilket inte minst är ett sätt att låta ungarna höra svenska från annat håll än oss föräldrar. Tyvärr är det många program som inte visas utomlands och jag skulle gärna se att det fanns en möjlighet att se hela utbudet, kanske genom någon form av inloggning som jag tror att TV 4 har. TV 4 har dock inte några av mig kända program i sitt utbud som gjort det mödan värt att undersöka saken...

Nu har vi hur som helst ändå gått och köpt en TV. Ungarna blev jätteglada, den ena för att det var en TV och den andra för att den kom i en stor låda full med frigolit att pilla ner i heltäckningsmattan. Själv fick jag direkt kalla fötter och undrade vad vi givit oss in på. Medelamerikanen ser på TV mer än fem timmar om dagen och två tredjedelar av dem har minst tre TV-apparater och ser ofta på TV till middagen. När det kommer till traditioner är jag i princip en stark förespråkade för att ta seden dit man kommer. I detta avseende tror jag jag avstår. Men vi får se, nu står den där i alla fall med sladdar och allt. Fattas bara en TV-bänk, ett Netflix-abonnemang och lite tid då man inte hellre gör något annat.

*SpongeBob är en tvättsvamp som är ofattbart populär bland småbarn och som rör upp känslor på vitt skilda sätt. Själv tycker jag mest att det är ett helt idiotiskt program som jag har ungefär samma inställning till som att låta ungarna åka framåtvänt i bilen. Det är endast aktuellt i nödfall och aldrig något man kan tjata sig till.

Trick or Treat!

Kusinerna SoS är på besök från Sverige och döm om deras lyckliga, förväntansfulla och lätt förvånade uppsyn vid tanken på att riktig amerikansk trick or treat verkligen är precis som på TV här ute på vår gata just nu när de är här. Halloween-traditionen har visserligen vuxit stadigt i Sverige sedan jag var liten då den hos oss enbart flimrade förbi i något TV-reportage, men det är en lång väg kvar tills man når samma omfattning som här. Huruvida det vore önskvärt låter jag vara osagt.

Alla vi känner, och vi också så klart eftersom jag inbillar mig att det är bra sätt att integrera sig, pyntar sedan en månad med pumpor och fågelskrämmor ute. Vissa klär in huset i spindelnät och många har uppblåsbara spöken eller skelett i jätteformat som tittar fram över garagetaken. Andelen vuxna som klär ut sig är stor och varenda hus har enorma dignande godiskittlar för alla små monster, superhjältar, häxor och andra som kan tänkas komma på besök.

Jag visste inte hur framgångsrik trick or treatturen hos grannarna skulle bli så jag hade fixat ganska små godishinkar till barnen och sagt till dem att de inte fick bli besvikna om de inte blev fulla. Det tog fem minuter så var de överfulla, efter en kvart var mantlarna fulla också och efter tjugo kunde de inte ta ett steg utan att tappa åtminstone ett par godisar. Oj, vad lyckliga de var!

Amalia Island - byn

Några minuter från stranden ligger byns tätort som i princip byggs upp kring en huvudgata som går ner till hamnen och några tvärgator till den. Det tycks vara ett mycket lugnt samhälle då det denna söndag var i princip öde på gatorna trots att vi kom mitt under bilfestivalen när traktens vackraste gamla bilar samlats på huvudgatan.

Amalia Island - stranden

Amalia Island i mitten av oktober: Strålande sol, perfekt temperatur i vattnet, underbara vågor och gott om parasoller och sköna stolar.

På flyget till Florida

Nu sitter vi på ett flygplan igen. När E var bebis var vi bara på enstaka flygningar, men nu med M har det nästan blivit ett av de bästa sätten att komma ihåg och tidsbestämma olika utvecklingssteg. Jag kommer ofta på mig själv när jag funderar på saker som när slutade jag amma, när sa M sina första ord eller när de första stegen togs att jag först inte har en aning, men sen kan jag nästan alltid hänga upp det på om det var före eller efter en viss flygresa.

Jag pratade med en pilot på flygbussen i Göteborg en gång när jag just kommit från USA ensam med barnen. M var liten kunde i princip inte förflytta sig alls och vi diskuterade vilka åldrar småbarn är besvärligast respektive lättsammast att ha med på resa. Hans erfarenhet som pilot var att åldern mellan ett och tre är jobbigast eftersom barnen då kan röra sig mycket bra men inte har någon som helst uppfattning om vad det innebär att föra sig. Jag kan absolut hålla med om att det tillför en extra dimension till resorna när M blev mobil. Hittills har det dock inte ställt till med så mycket besvär även om det blir en hel del mer kringflängande i gaten i väntan på flyget. Samtidigt tror jag det kan vara ganska skönt för oss alla att skaka loss lite inför det långa stillasittandet och tyvärr är jag inte den som skuttar runt gaten i en timme om jag inte har en liten som morot.

Skall jag bli volontär?

I dag var jag på mitt livs första volontärmässa! Att utföra volontärarbete är här motsvarigheten till det svenska föreningslivet. Alla verkar volontera för någonting och volontärerna finns på många för mig naturliga ställen som röda korset eller hem för hemlösa katter, men också på äldreboenden och i sjukhusreceptioner.

Förutom de äkta volontärerna finns det även många som tvångsvolonterar genom det som kallas "community service" där personer utför samma typ av arbete för samma typ av organisationer och utan betalning, men det är inte självvalt. Till exempel kan man bli ålagd ett visst antal timmar community service av en domstol eller som en del av high school-utbildningen.

På dagens mässa var 25 organisationer representerade - förutom ovanstående fanns till exempel en grupp som gör mössor till barn på sjukhus (March of the Blanketeers) och en annan som hjälper vuxna att lära sig läsa (Literacy Suffolk). En jobbar med aktiviteter för sjuka barn (Make a Wish) och någon driver ett soppkök (Welcome Inn).

Jag hittade en som jag blev riktigt intresserad av - Maritime Explorium. Det är ett naturvetenskapligt inriktat "hands-on, interactive learning center" säger de själva. Ungarna var med på mässan och spenderade båda 90% av tiden vid deras bord, E byggde hus av tandpetare och mini-marshmallows medan M staplade magneter.

Min vän Maria som hade tipsat mig om mässan, som hölls på hennes närmaste bibliotek, var också med och verkade mest intresserad av blodgivningscentralen (New York Blood Center) så kanske är det något vi kunde ta tag i tillsammans. Kanske kan jag få med henne till gänget som förser gamla med mat (Meals on Wheels) också.

Frisbeegolf på Long Island

Long Island, med sina 7,5 miljoner invånare, har en enda frisbeegolfbana. Den öppnade 2011 och ligger helt enkelt på en vanlig golfbana. Frisbeegolf är nog helt enkelt inte jättestort här. På Cedar Beach Disc Golf Course är hålen lika långa som de vanliga golfhålen och ligger i direkt anslutning till dessa. Det är en lite annorlunda känsla att spela på en så öppen bana när man är van vid skogsbanorna i Sverige där en stor del av utmaningen ligger just i att undvika alla träd som står i vägen. Det finns det helt enkelt inte ett enda träd att ta sig runt och hela spelet blir lite mer pang på. Det har helt säkert också sin charm även om jag saknar den extra dimension några arga träd mitt i vägen ger.

Man kan dock inte slappna av helt och hållet eftersom det lurar poison ivy i alla småsnår som ramar in banan. Det är ungefär som brännässlor fast tusen gånger värre. Nuddar man dem får man på sig en olja som tränger in i huden och ger upphov till stora kliande röda blåsor som sitter kvar i veckor. Man kan inte elda upp dem för då kommer oljan via röken ner i lungorna vilket är ännu värre än om den kommer på huden. Har man fått oljan på kläderna sitter den kvar och är lika farlig ett år senare om man inte lyckats tvätta bort den helt. Man möts på golfbanan av skrämmande skyltar med texten "Poison Ivy - keep out of bushes" och "Extreme warning" men också av mer uppmuntrande uppmaningar såsom "Just put it where it's gotta go" :)

Hurricane season

I veckan hörde jag att årets orkansäsong officiellt börjat - den pågår första juni till sista november. Varje storm får namn och man börjar på A varje säsong och arbetar sig sedan genom alfabetet under säsongen. I höstas hade man ju hunnit ända till S som i Sandy lagom till att vi kom till New York, så jag antar att det är rätt många stormar som skall passera. Årets första, Andrea, rullade in för några dagar sen längre söderut och i dag har vi märkt av den här i form av ett magnifikt ösregn, omkring 4 cm i timmen just nu. Själva stormen har dock bedarrat och klassas nu som en "post-tropical storm" enligt nyhetsredaktionerna.

Svensk nationaldag i USA

Sveriges nationaldag! Klarblå himmel och sol vilket är vad jag förknippar med varje nationaldag. I övrigt är det en hel del som skiljer sig från våra övriga nationaldagar. M är född - vi har alltså två flagglada småttingar, tur att vi packade många svenska flaggor. Vi är i USA - jag undrar om jag någonsin varit utomlands på nationaldagen förr? Vi missar symfoniorkesterns spelning i Slottsskogen - jag älskar nationalsången i allsångsversion ackompanjerad av denna orkester. Alla tycker det är festligt när vi kommer med våra svenska flaggor - hemma är det alltid någon som kommer med negativa kommentarer. Ingen annan bryr sig om att det är Sveriges nationaldag - fast det gör väl ingen hemma heller förresten...

En hel del är dock som vanligt på nationaldagen och jag är efter den lite snopna känslan på Valborg glad att vi har en del traditioner som inte är beroende av att vara hemma eller med vänner. Vi har för det första plockat fram alla våra flaggor. Jag tog fram fyra men E bara tittade på mig när jag sa att det räckte. E tog då saken i egna händer och plockade fram ungefär 200 till, både girlangvariant, små med fot och stora att vifta med. Köksbordet är fullpyntat så det är tur att vi kan äta ute i dag.

Vi har sjungit nationalsången så vi blivit blå. E hade glömt den (jag skämdes), men var förvånansvärt intresserad att att höra och sjunga den (då blev jag glad igen). Det var till och med så att jag tröttnade först och det vill inte säga lite. Det där med varför man skulle vilja dö i slutet fick jag dock förklara några gånger.

Sen skall vi förstås, som våran egna lilla tradition bjuder spela frisbeegolf och ha picknick. Det brukar vi göra i Skatås varje år på nationaldagen. Och sen E föddes har det också varit dags för det årliga familjefotot då med kameran uppallad på en stubbe och självutlösaren på. Det brukar bara behövas ungefär fyra försök à tio automattagna kort innan alla tittar in i kameran utan att göra alltför underliga grimaser.

En amerikansk smörgåstårta

"Ingen reklam, tack!"-skyltar verkar vara ett okänt koncept här. Skall rota närmare i möjligheterna att avsäga sig den stora bunt reklam som fyller upp brevlådan varje vecka när vi blivit lite mer varma i kläderna. Just nu måste jag dock säga att det är alltför intressant att bläddra i broschyrerna. I dag hittade jag till exempel denna amerikanska variant på smörgåstårta.

Vår gata!

Efter att i tio år ha bott i centrala stan har vi nu en "egen" liten gata där barn kan springa ut själva, man kan cykla eller spela bandy på vändplanen utanför dörren. Inte för att vi sett till några andra barn än, men de kommer kanske ut till våren.

"Klart vi inte behöver mer än en bil" sa vi innan vi kom hit. Det visade sig dock att man inte kommer någonstans, verkligen ingenstans, utan bil här. Allt är som en jättestor förort, med stora vägar varvade med bostadsområden och shoppingcentra. Tänk E6:an vid IKEA Kållered. Enda skillnaden är att motorvägen har mycket mer trafik och rödljuskorsningar istället för avfarter med viadukter. Vi kommer behöva två bilar, men för att kunna skaffa bil måste man skaffa New York-körkort. Och för att få ett New York-körkort måste man gå en kurs, klara teoriprov och uppkörning och sist men inte minst lämna in sitt svenska körkort till DMV?! 

Vi är på plats!

"Skall vi verkligen åka till ett land som har så många jordbävningar och orkaner hela tiden?" sa jag när vi började prata om att resa hit. Den 24 oktober landade vi på JFK. Den 29 oktober kom Sandy.

Efter att vi bestämt oss för att åka insåg jag hur mycket det är jag inte vet och hur mycket vi skulle ha att ta reda på på alla fronter. Jag startade denna blogg i syfte att på ett enkelt sätt dokumentera processen fram till dess att vi kom hit. Nu blev det inte så. När beslutet att åka hit väl sjunkit in lite var det nämligen dags för nästa, ännu större beslut. En ny bebis åkte högst upp på önskelistan och eftersom jag alltid varit ganska dålig på att vara gravid har större delen av det senaste året gått till att vänta på förlossningen och klara av vardagen med jobb, förskola etc. Tankarna på USA-resan sjönk ner till ett absolut minimum med motiveringen att "det måste inte göras i dag och det löser sig säkert ändå."

Nu är vi hur som helst på plats, J, E, M och jag! I dag kom ett par modeminstallatörer när J var på jobbet, E tränade springcykling på vändplanen, M testade det nyuppackade babygymmet och jag packade upp de sista väskorna. Snart skall vi nog komma något så när i ordning i nya lägenheten.

Bok: Att flytta utomlands av Bengt-Erik Hedberg

Boken "Att flytta utomlands" är resultatet av Bengt-Erik Hedbergs efterforskningar i samband med sin egen permanenta flytt till Luxemburg som pensionär. Väldigt mycket av det som berörs i boken har alltså ingen bäring för vår tillfälliga tur till Long Island med småbarn för arbete. Olika regler är relevanta för den som flyttar permanent respektive tillfälligt, för den som flyttar inom EU/ESS respektive utanför, för den som flyttar utan barn respektive med och för den som flyttar efter pensionering respektive före osv. Trots detta är boken intressant läsning för mig som den totala novis på hela flytta utomlands-ämnet som jag är.

Stort fokus ligger på beskattning och min främsta lärdom är att de gränsöverskridande skattereglerna är ett virrvarr av definitioner, regler och undantag. Reglerna i Bengt-Erik Hedbergs eget specialfall kan ej tillämpas på mitt varför jag kan koncentrera mig på de övergripande sambanden. Jag får dock inte någon riktig klarhet även om jag konfronteras med en rad nya begrepp som säkerligen kan komma till nytta vid närmare studier av ämnet.

Det viktigaste begreppet för att börja utreda hur man skall betala skatt när man åker/bor/verkar utomlands tycks vara obegränsad respektive begränsad skattskyldighet. Jag lyckas av boken inte få någon riktigt klar bild av vad det egentligen är frågan om och snabbt dras jag ner i ett töcken av begrepp som hemvist, egentlig bosättning, femårsprincipen, väsentlig anknytning osv. Bilden kompliceras ytterligare av en rad undantag som samlats under begreppet kvalificerad obegränsad skattskyldighet.


Boken innehåller också lite praktiska tips rörande uthyrning av bostad, öppnande av bankkonto, köp av bil, bohagsflytt, bostadsköp, dödsfall etc. Jag tycker Bengt-Erik Hedbergs egen sammanfattning av vad boken är är mycket bra och det är just vad jag behöver i det skede vi är nu:

"Den här boken gör inte anspråk på att vara heltäckande för ett beslut att flytta utomlands. Den gör endast anspråk på att visa hur många frågor som uppstår och som fordrar ett svar. Och kanske lika viktigt: att Du får en uppfattning om vart Du kan vända Dig för att få svar på Dina frågor."