Världens främsta försvarsmakt?

Den amerikanska kustbevakningen är en militär organisation i världens kraftfullaste militärmakt. Jag hade inte gissat att man som sådan väljer att använda segelfartyg snarare än något i stil med den svenska kustbevakningens flotta. Sedan helgens visit i New London, CT, vet jag bättre.

Wrentham Village

På vägen från Plymouth till New London stannade vi till i Wrentham Village. Det är en av USA:s 13000 outlets, utslängd i ingenstans, med 170 butiker. Vi åkte egentligen dit för att ingen skulle hinna tröttna på att sitta i bilen för länge och för att Hanna Andersson råkade finnas där, men som alltid med outlets bör man vara försiktig. Området var hur som helst väldigt välplanerat, nära mellan affärerna och parkeringen låg inte mitt ibland dem men var ändå lättillgänglig. Vädret var strålande och dessutom var det nästan tomt på kunder - kanske för att det är påskdagen.

Hanna Andersson är ett amerikanskt barnklädmärke med svenskt ursprung och vars kläder i alla avseenden starkt påminner om Polarn O. Pyret, som faktiskt också finns på några ställen i USA. Här på östkusten och i Minnesota, där det ju bor många svenskättlingar.

Pilgrimernas kvarn - Plimoth Grist Mill

Pilgrimerna som kom till den amerikanska nordkusten 1620 kom, enligt sitt sätt att se det, till ett obebott område. Det fanns många indianer i området, som senare kom att identifieras som sydöstra Massachusetts, men inga européer bodde där än. Det mesta fick börjas från början. 

De första femton åren malde man mjöl av majs för hand i stora trämortlar innan man 1636 beslöt bygga en kvarn i Plymouth. Den ursprungliga kvarnen finns inte kvar men man har med hjälp av gamla kvarndelar byggt en fullt fungerande kopia.

Vi passade på att slinka in till kvarnen på påskaftons seneftermiddag strax före stängning. En grupp mellanstadiebarn var där med sin lärare, men annars var vi bland de enda besökarna. En guide visade de enorma kvarnstenarna och berättade om kvarnen, dess historia och hur man faktiskt opererar den.

I trappan där vattnet rinner förbi kvarnen var det trafikstockning. En stor mängd fiskar var på väg upp från havet för att leka och för vissa blev den starka motströmmen i trappan en riktig prövning.

Playdate hos oss

Denna veckan är det påsklov, eller spring recess som det kallas för att undvika vad som kan uppfattas som religiösa anspelningar, så äntligen blev det av - i dag kom E:s kompis G kom hit på playdate! Det var första gången G var borta ensam hos en egen kompis och första gången vi hade besök av ett barn vi inte känner utan föräldrar så jag och G:s mamma var nog minst lika nervösa för hur det skulle gå som barnen. Det gick förstås jättebra och en skål specialimporterade nonstop och ett parti schack kunde snabbt råda bot på barnens initiala nervositet. Sen gick det inte många minuter till de konstaterade att det nog vore bäst att förlänga playdaten till en sleepover playdate till i morgon. Nästa gång kanske.

Kindergarten (alltså året innan man börjar förskoleklass i Sverige) är den ålder här då de flesta brukar börja gå på egna playdates. Dessförinnan är det vanligt att en förälder följer med och det är fortfarande nu i Kindergarten det normala på barnkalasen.

Ett riktigt påskris!

Förra året fick vi inte tag på några bra björkkvistar till påskriset, men i år minsann! Det tycks dock vara från en björk av lite grövre slag än vad jag är van vid och tillhör inte samma art. Det finns ett trettiotal björkarter i världen men de som är vanliga i Sverige finns inte i USA och tvärtom.

Konsert på universitetet

Stony Brook-universitetet som ligger här intill är New York States yngsta och enligt många bästa universitet. Det är en av Long Islands största arbetsgivare och dessutom är kulturutbudet på universitetsområdet stort. Där finns flera gallerier och en av Long Islands största biografer där det också är filmfestival varje sommar. Bion senare är inhyst i det som kallas Staller Center for the Arts. På Staller Center ges dansuppvisningar, konserter och shower av olika slag vitt skilda slag. Tidigare i vår var Bill Cosby där, i dag var det Jon Batiste (med oss i publiken!) och hans moderna jazzband och i maj kommer Sid the Science Kid. Den senare är en av familjens större idoler som vi stiftat bekantskap med sedan vi kom till USA.

Baseboll i solsken

Helgens basebollträning avnjöts i strålande solsken. Barnen har nu börjat slå lite smått och övar på var man skall stå, vem man skall kasta bollen till och vart man skall springa när man slagit. En stor del av dagen träning handlade om att man skall släppa träet snarare än slänga det på sina medspelare när man slagit.

Vasa Husman hos Uncle Guiseppe's

Svenskt knäckebröd, allra helst Vasa Husman, eller multi grain crispbread, som det heter i USA, är något jag är väldigt glad att kunna köpa här på Long Island. Det finns inte i alla affärer, men några av de mer välsorterade kedjorna har det. I dag var vi hos Uncle Guiseppe's, som är en italiensk delikatessbutik, lika stor som ICA Maxis matavdelning, dels för att frossa i färsk mozzarella, pasta, pesto och salami och dels för att fylla på skafferiet med Wasa-bröd och Felix lingonsylt. Den senare är importerad från Eslöv och försedd med amerikansk etikett. 

Annas pepparkakor köper vi hos slaktarn (!) en bit härifrån. Pärlsocker får vi fortfarande åka till södra Manhattan för att finna. Och hjorthornssalt köper min polska vän åt mig i en polsk specialaffär någonstans här på ön. Apotekarnes must kan vi bara få genom att importera en flaska per resa från Sverige i handbagaget (klassas som bebismat till M) så den hårdransoneras. Välling brukar fylla åtminstone en halv väska när vi reser från Sverige, även om jag nu sett att det går att beställa på nätet. De flesta andra typiska svenska grejer har vi vant oss av med här. Utom ost förstås - det är verkligen något jag saknar, riktiga ostmackor...

Allting finns i bebisvariant

Jag trodde det fanns allt i bebisvärld man kunde tänka sig i Sverige, men här går det inte en månad utan att jag i en affär ser något nytt oumbärligt bebistillbehör eller en gammal produkt i en ny förpackning där det står infant på etiketten och dubbla priset på prislappen.

Tänk om bebisen stör på flyget?!

Jag och barnen är på Arlanda, redo att flyga tillbaka till J i USA. Solen skiner, nallarna är packade, M inkrånglad i babybjörnen för sista gången. Hittills har jag rest med M i den eller bärsjalen vi fick låna, men nästa gång blir det en annan bärlösning, en ryggvariant kanske.

Inför första Atlantflygningen med två små förra hösten kändes det helt klart lite nervöst. Jag har rest mycket med ett barn tidigare och var van från E:s bebistid att byta blöjor stående utan skötbord i trånga, smutsiga utrymmen, att amma offentligt men diskret, att fånga kräks i flykten och annat som för några år sen var mig fullständigt främmande men som efter några månader med bebis blev vardagsmat.

Men hur skulle det gå nu, när M var med också. Alldeles nyfödd och liten. I viss mån oroade jag mig för att M skulle tycka det var jobbigt på något sätt, men mest av allt var jag rädd att störa medpassagerarna. Att bebisen skulle skrika av lock för öronen bekymrade mig inte så mycket ur bebisens synvinkel (visst är det obehagligt med lock för öronen men det går ju oftast över ganska snabbt), men tänkt om det skulle störa medpassagerarna?! Det var det jag oroade mig för. Att medpassagerarna skulle bli sura, tänka att usch vad olämpligt att ta med så små på långflygningar, tänka att på min tid höll sig mammorna minsann hemma när de skulle ta hand om bebisar, tänka att det är olämpligt att ge sig ut på semester så fort man kommit från BB, tänka usch och fy! Nu skulle vi ju visserligen inte på semester, men det kunde ju inte medpassagerarna veta.

Självklart var dessa farhågor i viss mån närda av all kritik jag fått tidigare när jag gjort något med småbarn som gått emot vissa människors normer, men framför fick de nog näring av min egen rädsla att vara i vägen och att vara till besvär. När vi väl satt där på flyget och medpassagerarna såg att vi gjorde allt för att minimera eventuella obehag för omgivningen möttes vi enbart av varma, igenkännande eller allmänt förstående leenden. För att inte tala om vad jag får när jag flyger ensam med barnen. En bebis på magen, en fyraåring i ena handen och elefantväskan och passen i den andra - ett perfekt recept för gräddfilen på resan! Förutom att man får gå före till toaletter, i passkontroller och till säkerhetskontroller är alla så otroligt uppmuntrande och snälla. Inte ens när båda samtidigt kräks ner sig själva och våra säten lagom till att planet skall landa får jag några sura blickar.

Tricket för mig själv har jag kommit på är att betrakta resan som en arbetsdag där mitt arbete helt enkelt är att se till att allt löper smidigt. I början när vi flög långt alla fyra blev jag nästan lite besviken för att jag inte hunnit sova något på planet, en känslan som var en i sammanhanget mindre lyckad kvarleva från tiden då långflygningar var något jag gjorde ensam. På den tiden kunde jag fokusera på vilket perfekt tillfälle flyget var att vila eftersom man är tvungen att sitta på sin plats i ungefär åtta timmar och sömn var ett perfekt sätt att slippa bullret från motorerna. Det är en hållning som förstås inte funkar alls när man har två barn med varav en nyfödd som behöver ammas och bytas på om vartannat men mer eller mindre kontinuerligt.

Nu för tiden när jag kan tycka att en dagsresa med bil hela familjen är betydligt jobbigare än en Atlantflygning ensam med två små kan jag nästan skämmas lite när någon vill släppa oss före i toakön inför en flygning. Att få gå förbi köerna i passkontrollen när man landat på JFK uppskattar jag dock fortfarande mycket. När vi kommer till det läget att även jag kan få sova gott på planet och barnen slutar kräkas i kör kanske jag klarar mig bra även utan det. Då hoppas jag få vara den som släpper fram någon annan, nyare, förälder.

Sverigeshopping i Stockholm

För första gången i mitt liv har jag börjat inse storheten med svenska souvenirbutiker. I dag var jag, E, M och kusin SO i en butik på Drottninggatan i Stockholm och hamstrade Sverigesaker. Det blev en Sverigetröja till E och ett gäng blyertspennor med svenska flaggor på till E:s kompisar på Long Island. Eftersom vi nästan alltid har slut på äggkoppar var jag rysligt nära att slå till på några av de här, men eftersom vi redan fyllt resväskorna med välling och nonstop fanns det inte plats för mer den här gången. Till sommaren kanske! Då får vi inte heller glömma att fylla på förrådet av svenska pappersflaggor, vilka har visat sig vara en stor succé bland E:s kompisar. E tyckte att vi även borde slå till på mjukisvikingahjälmar i svenska flaggans färger, men där hade även min gräns passerats och jag var glad att kunna hänvisa till platsbristen i våra väskor för att inte ens behöva börja diskutera våra eventuella "behov" av dem.

På pendeln från city

Två trötta barn på väg hem från en heldag i NYC. För att slippa parkerings- och trafikproblematiken i stan brukar vi ta pendeltåget med ca 700.000 andra när vi åker in till city. Som tur är är det bara på vardagarna det är så många medresenärer så när vi åker in på helgerna kan det vara riktigt lugnt i vagnarna, vilket betyder att kanske bara 90% av sittplatserna är upptagna. Tågen (som körs av Long Island Rail Road, LIRR) är gamla, slitna och skraltiga men personalen är alltid vänlig och tågen går oftast i tid.

Just i dag var det mer folk i stan än någon gång tidigare. Det visade sig, vilket vi var lyckligt ovetandes om ända tills vi närmade oss Times Square, att det var Superbowlhelg i city. Hela Times Square och alla närliggande kvarter hade förvandlats till ett samling- och festområde för tillresa Superbowl-fans. Och där kom vi glada i hågen och trodde att vi skulle kunna gå via 7:e avenyn för att ta en söndagspromenad i Central Park. Tji fick vi! Inte en chans att vi kunde baxa vårt jätteekipage (två vuxna och en Emmaljunga lastad med en unge i och en på ståbrädan) genom den massiva vägg av människor som myllrade på gatan. Efter ett tags stretande lyckades vi dock fly in på en sidogata och krångla oss bort till 5:e avenyn som var betydligt lugnare.

Sight words i Kindergarten

Med gammelfarmors förstoringsglas i högsta hugg ger sig E ut på sight words-jakt i frökens  (Ms C) veckobrev. Sight words är sådana ord man känner igen utan att behöva läsa dem. Tanken är att ju fler sight words man har i sin egen ordbank, desto lättare och mer flytande går läsningen. Begreppet används ofta om vanliga och korta ord som barnen lär sig tidigt som on, in, the, a, an och så vidare. Ms C uppmuntrar barnen att vara orddetektiver som letar efter ord de känner igen i klassrummet (som är fullt av ord), i veckobrevet, i böcker och på skyltar i affärer och liknande.

Det verkar inte finnas någon gräns för hur många sight words man kan ha utan antalet sight words man har är helt enkelt ett mått på hur många utantillord (vilket är den bästa svenska översättning jag kommer på) man har eller hur stor ens ordbank är. Man kan därmed tala om hur många sight words även en vuxen, fullt läskunnig person har även om det är mindre intressant eftersom det på marginalen inte har så stor påverkan på flytet i läsningen om man kan något ord mer eller mindre när man väl har alla de vanligaste orden i sin ordbank.

Det finns två andra begrepp som ibland lite felaktigt används synonymt med sight words. Det är Dolch words och high frequency words. I många praktiska sammanhang är de tre begreppen överlappande men definitionerna är lite olika. Dolch-ord är en lista med de 220 vanligaste engelska orden (listan gjordes av någon som hette Dolch 1936 och kan behöva viss uppdatering även om den i stort sett är korrekt fortfarande). Dolch hade en teori som gick ut på att ett bra sätt att lära sig läsa var att börja med att lära sig dessa ord utantill. De högfrekventa orden är helt enkelt ord som förekommer ofta i skrift, till skillnad från Dolch-orden är det inte en fördefinierad lista med ord och de är inte heller kopplade till någon speciell teori om hur man skall lära sig läsa.

Frihetsgudinnan från färjan

Frihetsgudinnan är fortfarande stängd för renovering efter Sandy. Min favoritplats för att njuta av henne är dock Staten Islandfärjan från Manhattans sydspets. Färjan går ofta och nyttjas främst av pendlare från Staten Island och turister. Man bör hålla sig på högersidan när man går på färjan på Manhattan och vänstersidan när man går på på Staten Island. Från den sidan kan man bäst avnjuta både frihetsgudinnan och höghusen på Manhattan. Med fördel kan man ta färjan på eftermiddagen så turen ut är i dagsljus och turen hem i solnedgången eller därefter.

Vinterpromenad på High Line i NYC

High Line i NYC är en upphöjd järnväg mitt på Manhattan där det förut gick godstrafik. Sedan några år är den omgjord till promenadstråk men blommor, parkbänkar och en underbar vy över stan. Den är 1,6 km lång och går långt till väster på Manhattan nära Hudsonfloden ungefär mellan 10:e och 30:e gatan. Ett måste för New York-resenären!