Eget säte!

Jag tyckte alltid långflygningar kändes lite för obekväma och trånga innan jag började resa med en knatte i knät varenda gång. Inklämd i mitten av mittenraden med ett barn som ammas samtidigt som man själv skall balansera sin egen matbricka och personen framför fällt ner ryggstödet men man själv inte gjort det - det ger ett lite nyktrare perspektiv på definitionen av trångt.

Men i dag - vilken grej! Ett säte för mig och ett för M som kan sova så här gott lutad mot nalle. Jag vet knappt vad jag skall göra av all plats och luft omkring mig!

Allt är med!

Passet, boardingkortet och nalle - allt viktigt är med för en lyckad atlantflygning! Jag och M är vid gaten på Arlanda och väntar på avgång för vårt plan plan till New York. Det blir en lite extra lyxig flygning den här gången eftersom M har passerat tvåårsdagen och för första gången måste ha en egen stol på planet.

Under två års ålder kan man välja om man vill köpa till en stol eller ha barnet i knät och jag har alltid valt det billigare alternativet, knät. Det är inte utan att det blivit lite trångt ibland och då har jag med glädje sett fram emot den här dagen då det inte längre är upp till mig. Ser nu fram emot en skön resa där jag hoppas vi skall sova mycket båda två. Det behövs!

Här kommer våra röster!

Så där! Poströsterna klara och lagda på lådan - hoppas de hinner hem till valdagen! Man vet aldrig med postgången - det kan ta allt mellan tre dagar och tre veckor för posten hit respektive hem till Sverige.

De gula kuverten beställde jag från Valmyndigheten när vi var i Sverige så de låg och väntade på oss här när vi kom tillbaka - precis innan man hade kunnat börja förtidsrösta hemma. Jag använde våra färska global-frimärken som släpptes nyligen för att man skall slippa hålla exakt koll på portotabellen när man skickar brev från USA. De fungerar som de svenska valörlösa frimärkena, fast för internationella försändelser. Det finns även en exakt motsvarighet för inrikes brev. Det viktiga är bara att hålla koll på vikten och storleken på breven då måttbegränsningarna är annorlunda här jämfört mer Sverige.

Vår skolbuss!

Så svänger skolbussen runt vändplanen för första gången detta läsår. Vi fick samma chaufför som förra året, en äldre man som inte var borta från jobbet en enda dag hela förra året. Bussen är tung som en pansarvagn och chauffören känns lugn och trygg och är noga med att alla barnen skall vara snälla mot varandra. Förra året var vår E yngst på bussen och fick alltid sitta längst fram. I dag skymtade jag en annan liten knatte på första raden - på väg till sin första dag i skolan.

Eftersom jag från Sverige är så van att man har inskolning både i förskola och förskoleklass känns det fortfarande lite speciellt att fyraåriga småskruttar åker iväg ensamma med skolbussen första skoldagen. Det är dock mycket noga att barnen blir avlämnade och upphämtade av i förväg specificerade personer och väl framme i skolan kommer fröken ända fram till bussen första dagen för att ta emot de nya.

Redo för skolstart!

I dag är det Labor Day, vilket alltid är detsamma som första måndagen i september och sista dagen på sommarlovet. Inför skolstart får vi varje gång en lista på vad man skall ha med sig första dagen. Det är några personliga saker (namnade mappar, skrivböcker och skolväska), men också en lång rad saker de behöver i klassrummet för alla barnen att dela på (allt ifrån saxar och kritor till tvål och våtservetter). Den svenska debatten om föräldrarnas kostnader i samband med eventuella skolkrav på medhavd frukt till mellanmålet  känns avlägsen.

De flesta lärare specificerar noga antal, färger och fabrikar av det man skall ha med, vilket både är skönt och lite besvärligt. Det är skönt att veta vilket material de föredrar, men jag tyckte lite synd om mamman jag träffade på Target häromdagen. Hon stod i ett hav av mappar, det fanns tusentals, men ingen som funkade eftersom hon hade en beställning på en orange mapp av plast med två fickor på insidan. Det fanns förstås alla möjliga kombinationer av färger, plast/papper och med/utan en/två/tre fickor - utom just den hon hade på sin lista. Som tur var skrev vår fröken bara "2 two pocket folders" så just den punkten klarade vi av ganska lätt. E valde blågult och när vi kom hem pyntades de med bamseklistermärken, amerikanska flaggor och regnbågar.

Vapen på loppis

Vid gårdagens loppisbesök blandades vapen, krimskrams och gamla mjölkflaskor som den naturligaste sak i världen. Jag frågade om vapnen var riktiga och fungerade och försäljaren såg ut som jag just förolämpat honom djupt. "De är perfekta för att jaga tvättbjörnar i trädgården" var det huvudsakliga försäljningsargumentet.

På ett annat bord låg meterlånga svärd. Jag frågade inte vad man skulle ha dem till. 

[fee-ka] på amerikanska

Svenskarna dricker mer kaffe än alla andra. Gevalia är svenskt. Alltså är Gevalias kaffe bra. Kanske inte helt vattentät logik och ganska tråkig reklam, men här i USA finns inte samma pensionärsstämpel på Gevalia som inspirerade till den betydligt roligare när du får oväntat besök-kampanjen de kört i Sverige. I reklamen ovan finns ju till och med ett par läsglasögon.

Memorial Day i Kindergartentappning

I dag när E kom av skolbussen fick jag denna Memorial Day-dekoration att fylla på vårt allt större pyntlager som nu börjar täcka in de flesta både svenska och amerikanska högtider som firas under året. Jag fick även följande förklaring av min lilla kindergartenare:

"Den här har vi gjort för att det är något speciellt snart. Det är Memorial Day. Och det är nånting med att man skall tacka vakter som försöker rädda vårat land. Vakter som har dött. Det är USA, men det kan vara Sverige också. Men Sverige och USA har inte fajtat varann för de visste inte riktigt var det var. De som åker med båtar och sånt alltså."

I helgen firar vi Memorial Day med en resa till Boston. Det är en röd dag på måndag!

Världens mysigaste barnvakt

När vi kom till Long Island kände vi ingen här. Ingen familj eller några vänner så långt ögat nådde och därmed inte heller någon som kunde rycka in och ta hand om ungarna någon dag när allt körde ihop sig eller bara för att J och jag skulle kunna gå på bio någon gång. I Sverige var vi bortskämda med detta. Även om det var sällan vi faktiskt behövde hjälp var det väldigt skönt att veta att den fanns där inom räckhåll om det skulle behövas. 

Under lång tid efter att vi kommit hit klarade vi oss helt enkelt själva och det kändes som det funkade ganska bra även om det förvisso inte blev så många biobesök (en lyx man borde kunna vara rätt nöjd även utan). Nu något år senare har vi dock hittat världens underbaraste barnvakt och vilken grej det är! Självklart är det praktiskt att ha någon som tar hand om barnen så att vi kan jobba eller gå ut och äta någon gång, men framför allt - märker jag nu i efterhand - vilken otroligt skön känsla det är att det finns någon mer än J och jag som känner barnen väl, hittar hos oss och som barnen känner sig trygga med.

Det var inte helt lätt att hitta henne. Alla vi kände som visste någon riktigt bra barnvakt hade själva kontrakterat dessa och jag har förstått att nannynappning (eller babysitter poaching som det ofta kallas här) är någon man skall passa sig väldigt noga för. Vi sökte på barnvaktssidor på nätet (tex sittercity.com och care.com) men när jag sedan nämnde detta för vänner här blev de ofta alldeles förskräckta och avrådde bestämt.

Vi hade ett tag en snäll granne som kunde ställa upp någon gång, men hon flyttade snart utomlands, så vi kontaktade trots råden ett tjugotal tjejer på sittercity. Efter några intervjuer var jag rätt benägen att ge vännerna rätt. De flesta var väldigt trevliga i telefon, men när de skulle komma på intervju dök de ofta inte upp alls, sällan på avtalad tid och ibland drogpåverkade. Listan kan göras lång på allt som inte funkade med dem.

Precis när jag tänkte ge upp så stod hon bara där en dag efter att ha sett min annons på sittercity. En ung pensionär som ville jobba lite till och vars vänner började få barnbarn. Hon älskar ungarna och har världens mysigaste famn när det är sagostund. De vill inte att hon skall gå hem och längtar till nästa gång hon kommer. När hela familjen utom jag var magsjuk virvlade hon in som Mary Poppins och tog hand om allt så att jag kunde gå och jobba.

Nu måste vi bara ta reda på hur man gör för att betala skatt för jobbet. Precis som i Sverige har det länge varit vanligt att barnvakter arbetar svart. Betalningsviljan här börjar enligt vissa bedömare bli bättre i samband med att grundavdraget för barnvaktstjänster höjs. Man kan nu betala en barnvakt (eller annan Household worker) 1.900 dollar per år utan att behöva betala arbetsgivaravgifter etc. Är lönen högre än så skall man betala Social Security, Medicare och FUTA tax (arbetsgivaravgift, sjukförsäkringsavgift och arbetslöshetsförsäkring) samt dra av preliminärskatt på lönen man betalar ut.

Det börjar likna något!

När E var på sina första basebollträningar för någon månad sedan trodde jag aldrig att de skulle kunna spela något som liknade en riktig match. Barnen satte handsken på fel hand, kastade bakåt, hade inte en chans att träffa bollen, sprang åt fel håll och de flesta spenderade all tid då de inte skulle försöka träffa bollen med att göra mönster i sanden eller vinka till syskon och föräldrar vid sidan av planen. Men nu - vilken förändring! De har inte börjat räkna poäng i matcherna än, men det är faktiskt riktiga matcher som spelas. Och oj vad roligt de verkar ha!

Att rösta från USA

I dag fanns med posten, som vanligen mest innehåller reklam som man inte kan avsäga sig ("Ingen reklam tack!" biter tyvärr inte), Valmyndighetens gula kuvert med material för att möjliggöra brevröstning till EU-valet 25 maj. Är man skriven utomlands på en adress som finns i den svenska folkbokföringen kommer materialet automatiskt. Annars får man själv beställa det från Valmyndigheten för att kunna rösta från utlandet. Själva röstandet gör man sedan antingen på ett konsulat eller en ambassad eller via brev.

Det hela är väldigt enkelt, även om det finns vissa specialregler rörande vilka val man kan delta i beroende på var man är skriven, hur länge man varit det och om man någonsin varit skriven i Sverige. Efter tio år som utlandssvensk måste man till exempel själv anmäla sig till röstlängden för att behålla sin rösträtt ytterligare tio år.

Bandy eller Hockey?

En sak som kändes viktig att ta med till USA var våra svenska bandyklubbor då vi misstänkte att det skulle vara svårt att få tag på här. Vi tog även med ett gäng bandybollar men när vi bestämde hur många anade vi inte att vi skulle komma att bo granne med en förrädisk brunn som nu slukat de flesta.

Grannbarnen var mycket skeptiska när vi först introducerade begreppet bandy då de alla var helt fokuserade på att det är hockey man spelar. Inte minst var det det som gällde på vändplanen utanför husen. Vi har dock lyckats skapa ett visst intresse hos dem genom att vara den familj som har flest extra klubbor och bollar att låna ut.

Till min stora glädje har jag även upptäckt att man i många affärer kan köpa något som är väldigt likt våra bandybollar, men lite mindre, under beteckningen "training baseball".

Bakvänt?!

När vi först kom till USA hade vi med oss en Akta Graco-bilstol som E haft ända sen babyskyddet blev för litet. Till M som var nyfödd hade vi hyrt ett finfint babyskydd från NTF så det tog ett bra tag innan vi började fundera på den amerikanska bilstolsmarknaden. Vi märkte dock tidigt att omgivningen tyckte det var väldigt bakvänt att åka bakvänt. På förskolan började de andra barnen kommentera och fråga sina föräldrar varför E satt bakvänt och föräldrarna var svarslösa då de var lika förbryllade de. De flesta av förskolekompisarna skuttade helt enkelt in i baksätet och satt ungefär som jag själv gjorde som liten, utan vare sig stol eller bälte.

När M växte ur babyskyddet valde vi att låta Aktan gå över från E till M eftersom den var på väg att bli för kort i ryggen för E även om den klarar 25 kg bakvänt. Vi ville nu köpa en ny bakåtvänd stol till E upp till 25 kg med hög rygg och jag trodde inför turen till affären att den enda svårigheten skulle bli att komma ihåg att översätta 25 kg till amerikanska pund (25 kg = 55 lbs).

I affären blev de dock helt chockade när vi kom in och jag pekade på min över metern långa unge och bad om en bakåtvänd bilstol. No, no, no! You don't want that! utbrast expediten och trodde på fullaste allvar att det var mycket farligt att åka bakåt efter två års ålder. Det visade sig sedan att det inte finns några 25 kilosbakåtstolar i USA. 18 kg (40 lbs) eller lägre är det som gäller. Dessutom är de flesta bakåtvända stolar både höga och gjorda för att sitta väldigt nära baksätets ryggstöd vilket gör det ganska krångligt att alls få in ungen i stolen efter tvåårsdagen.

Vad vi gjorde då var helt enkelt att sondera den svenska marknaden, se ut den stol man verkar kunna ha längst (Britax Two-Way) och sen köpte vi den när vi var hemma i Sverige. Det går trots allt ganska smidigt  att ta med bilstolar på flyget även om vi normalt undviker det och i stället har dubbla uppsättningar, en på var sida Atlanten. Vi gör likadant med barnvagn som jag tycker det är skönt att slippa släpa med när jag reser ensam med barnen.

Om man råkar befinna sig i USA och behöver en bakåtvänd stol för stora barn och inte har möjlighet att åka till Sverige kan man få hjälp via carseat.se. Det är en sida startad av en svensk som bland annat säljer svenska bilstolar till utlandet, just för att erbjuda lång bakåtvänd åkning. Stolarna på sidan är ganska dyra och jag vet inte hur det är med tull och liknande, men det är enda alternativet jag hittat till att själv åka till Sverige.

Vårlopp på Long Island!

På väg till uppvärmning i vårregnet utanför Ward Melville High School! Det finns en uppsjö lopp, ofta 5 eller 10 km, eller 5K och 10K som de säger här, utspridda över hela Long Island. Många av dem är kopplade till någon form av välgörenhet, det kan vara för forskning, sjukvård, läsning eller som det lopp jag deltog i i dag, för att hjälpa familjer med sjuka barn.

Varje helg finns minst ett lopp och de är ofta anpassade för att löpare eller flanörer på alla nivåer och i alla åldrar skall kunna delta. Dagens lopp var för mig ett väldigt bra sätt att öka träningsmotivationen och det kändes prestigelöst och roligt trots regnet som föll stadigt hela förmiddagen. Jag tror att vi var 700 personer som kom i mål.

Självklart har Long Island även sitt eget maratonlopp i början av maj varje år sedan 1970.

Vårstädning i poolen

Det är väldigt vanligt att folk har en egen pool i trädgården häromkring. Det spelar inte så stor roll om husen är stora, små, flotta eller nedgångna, många väljer att prioritera den egna poolen mycket högt. På vår gata, som förresten är extremt ovanlig genom att vara ett hyresområde, finns en gemensam pool som i dag vårstädas grundligt, alla plattor hackas bort och läggs om både i och omkring poolen. Eftersom de flesta pooler är utomhus är det vanligt att man stänger dem under vintern även om det faktiskt finns folk som värmer upp sin pool för att kunna ta sig ett dopp även vintertid. Vår pool är öppen mellan Memorial Day (sista måndagen i maj) och Labor Day (första måndagen i september) vilket i princip anses vara definitionen på sommar.

Memorial Day firades ursprungligen 30 maj varje år, men eftersom det är en ledig dag och man har en förkärlek för lediga måndagar flyttades den till sista måndagen i maj. Man firar, eller kanske snarare hedrar och kanske hyllar dem som stupat i krig för nationen och man sänder på vissa håll även i vidare bemärkelse en tacksamhetens tanke till dem som offrat sig för det allmännas bästa.

Labor Day är en motsvarighet till första maj i Sverige, men man valde 1887 att lägga dagen i september för att inte riskera att någon såg det som en möjlighet att förhärliga en massaker som hade ägt rum i samband med en arbetardemonstration i början av maj 1886. Även Labor Day är en röd dag i hela USA.

Trafiken i New England

När vi först kom till Long Island var trafiken en av de saker som förvånade oss oftast. Det var för det första väldigt mycket trafik, massor av bilar överallt dygnet runt jämfört med i Sverige. Vi bor här i en form av förortsmiljö men eftersom det är så väldigt tätbefolkat i kombination med att de flesta knappt kan komma hemifrån utan bil är det fler bilar på vägarna än jag någonsin sett i Sverige. Inte ens mitt i natten är det tomt på vägarna. För det andra är trafiktempot både högre och hetsigare. För det tredje kör folk i allmänhet bil mycket sämre (troligen eftersom uppkörningen tar fem minuter och görs i ett trafiklöst bostadsområde med fokus på att man skall kunna vända bilen mitt i gatan).

Allt detta i kombination med att vi ju inte hittade någonstans och inte var vana vid hur man skyltar gjorde att det var ganska läskigt att köra bil här i början. Nu har vi dock kommit in i det - säkert på gott och ont. Att köra i Sverige känns nu som rena söndagspromenaden oavsett trafiksituation, vilket förstås är bra, men samtidigt har vi nog lagt oss till med en lite onödigt hetsig stil bara för att inte störa trafikflödet.

När vi förra veckan körde till Plymouth, MA, märkte vi en stor skillnad i trafikbeteende så fort vi kom av färjan i New London, CT. Det kändes direkt mycket mer som att köra i Sverige; färre bilar, lugnare tempo och färre uppenbara dårar i trafiken. Däremot var vägarna på många sätt lika dem på Long Island, massor av filer i kombination med rödljus var och varannan minut, även om det fanns betydligt fler flernivåskorsningar. Viadukter är ett i princip okänt begrepp på Long Island med svenska mått mätt.

På många stora vägar påpekas precis som här på Long Island att man inte får gå, cykla eller rida (skylt under rödljuset på bilden). Detta är ett förbud förvånansvärt många bryter emot.

Världens främsta försvarsmakt?

Den amerikanska kustbevakningen är en militär organisation i världens kraftfullaste militärmakt. Jag hade inte gissat att man som sådan väljer att använda segelfartyg snarare än något i stil med den svenska kustbevakningens flotta. Sedan helgens visit i New London, CT, vet jag bättre.

Wrentham Village

På vägen från Plymouth till New London stannade vi till i Wrentham Village. Det är en av USA:s 13000 outlets, utslängd i ingenstans, med 170 butiker. Vi åkte egentligen dit för att ingen skulle hinna tröttna på att sitta i bilen för länge och för att Hanna Andersson råkade finnas där, men som alltid med outlets bör man vara försiktig. Området var hur som helst väldigt välplanerat, nära mellan affärerna och parkeringen låg inte mitt ibland dem men var ändå lättillgänglig. Vädret var strålande och dessutom var det nästan tomt på kunder - kanske för att det är påskdagen.

Hanna Andersson är ett amerikanskt barnklädmärke med svenskt ursprung och vars kläder i alla avseenden starkt påminner om Polarn O. Pyret, som faktiskt också finns på några ställen i USA. Här på östkusten och i Minnesota, där det ju bor många svenskättlingar.

Pilgrimernas kvarn - Plimoth Grist Mill

Pilgrimerna som kom till den amerikanska nordkusten 1620 kom, enligt sitt sätt att se det, till ett obebott område. Det fanns många indianer i området, som senare kom att identifieras som sydöstra Massachusetts, men inga européer bodde där än. Det mesta fick börjas från början. 

De första femton åren malde man mjöl av majs för hand i stora trämortlar innan man 1636 beslöt bygga en kvarn i Plymouth. Den ursprungliga kvarnen finns inte kvar men man har med hjälp av gamla kvarndelar byggt en fullt fungerande kopia.

Vi passade på att slinka in till kvarnen på påskaftons seneftermiddag strax före stängning. En grupp mellanstadiebarn var där med sin lärare, men annars var vi bland de enda besökarna. En guide visade de enorma kvarnstenarna och berättade om kvarnen, dess historia och hur man faktiskt opererar den.

I trappan där vattnet rinner förbi kvarnen var det trafikstockning. En stor mängd fiskar var på väg upp från havet för att leka och för vissa blev den starka motströmmen i trappan en riktig prövning.

Playdate hos oss

Denna veckan är det påsklov, eller spring recess som det kallas för att undvika vad som kan uppfattas som religiösa anspelningar, så äntligen blev det av - i dag kom E:s kompis G kom hit på playdate! Det var första gången G var borta ensam hos en egen kompis och första gången vi hade besök av ett barn vi inte känner utan föräldrar så jag och G:s mamma var nog minst lika nervösa för hur det skulle gå som barnen. Det gick förstås jättebra och en skål specialimporterade nonstop och ett parti schack kunde snabbt råda bot på barnens initiala nervositet. Sen gick det inte många minuter till de konstaterade att det nog vore bäst att förlänga playdaten till en sleepover playdate till i morgon. Nästa gång kanske.

Kindergarten (alltså året innan man börjar förskoleklass i Sverige) är den ålder här då de flesta brukar börja gå på egna playdates. Dessförinnan är det vanligt att en förälder följer med och det är fortfarande nu i Kindergarten det normala på barnkalasen.

Ett riktigt påskris!

Förra året fick vi inte tag på några bra björkkvistar till påskriset, men i år minsann! Det tycks dock vara från en björk av lite grövre slag än vad jag är van vid och tillhör inte samma art. Det finns ett trettiotal björkarter i världen men de som är vanliga i Sverige finns inte i USA och tvärtom.

Konsert på universitetet

Stony Brook-universitetet som ligger här intill är New York States yngsta och enligt många bästa universitet. Det är en av Long Islands största arbetsgivare och dessutom är kulturutbudet på universitetsområdet stort. Där finns flera gallerier och en av Long Islands största biografer där det också är filmfestival varje sommar. Bion senare är inhyst i det som kallas Staller Center for the Arts. På Staller Center ges dansuppvisningar, konserter och shower av olika slag vitt skilda slag. Tidigare i vår var Bill Cosby där, i dag var det Jon Batiste (med oss i publiken!) och hans moderna jazzband och i maj kommer Sid the Science Kid. Den senare är en av familjens större idoler som vi stiftat bekantskap med sedan vi kom till USA.

Baseboll i solsken

Helgens basebollträning avnjöts i strålande solsken. Barnen har nu börjat slå lite smått och övar på var man skall stå, vem man skall kasta bollen till och vart man skall springa när man slagit. En stor del av dagen träning handlade om att man skall släppa träet snarare än slänga det på sina medspelare när man slagit.

Vasa Husman hos Uncle Guiseppe's

Svenskt knäckebröd, allra helst Vasa Husman, eller multi grain crispbread, som det heter i USA, är något jag är väldigt glad att kunna köpa här på Long Island. Det finns inte i alla affärer, men några av de mer välsorterade kedjorna har det. I dag var vi hos Uncle Guiseppe's, som är en italiensk delikatessbutik, lika stor som ICA Maxis matavdelning, dels för att frossa i färsk mozzarella, pasta, pesto och salami och dels för att fylla på skafferiet med Wasa-bröd och Felix lingonsylt. Den senare är importerad från Eslöv och försedd med amerikansk etikett. 

Annas pepparkakor köper vi hos slaktarn (!) en bit härifrån. Pärlsocker får vi fortfarande åka till södra Manhattan för att finna. Och hjorthornssalt köper min polska vän åt mig i en polsk specialaffär någonstans här på ön. Apotekarnes must kan vi bara få genom att importera en flaska per resa från Sverige i handbagaget (klassas som bebismat till M) så den hårdransoneras. Välling brukar fylla åtminstone en halv väska när vi reser från Sverige, även om jag nu sett att det går att beställa på nätet. De flesta andra typiska svenska grejer har vi vant oss av med här. Utom ost förstås - det är verkligen något jag saknar, riktiga ostmackor...

Allting finns i bebisvariant

Jag trodde det fanns allt i bebisvärld man kunde tänka sig i Sverige, men här går det inte en månad utan att jag i en affär ser något nytt oumbärligt bebistillbehör eller en gammal produkt i en ny förpackning där det står infant på etiketten och dubbla priset på prislappen.

Tänk om bebisen stör på flyget?!

Jag och barnen är på Arlanda, redo att flyga tillbaka till J i USA. Solen skiner, nallarna är packade, M inkrånglad i babybjörnen för sista gången. Hittills har jag rest med M i den eller bärsjalen vi fick låna, men nästa gång blir det en annan bärlösning, en ryggvariant kanske.

Inför första Atlantflygningen med två små förra hösten kändes det helt klart lite nervöst. Jag har rest mycket med ett barn tidigare och var van från E:s bebistid att byta blöjor stående utan skötbord i trånga, smutsiga utrymmen, att amma offentligt men diskret, att fånga kräks i flykten och annat som för några år sen var mig fullständigt främmande men som efter några månader med bebis blev vardagsmat.

Men hur skulle det gå nu, när M var med också. Alldeles nyfödd och liten. I viss mån oroade jag mig för att M skulle tycka det var jobbigt på något sätt, men mest av allt var jag rädd att störa medpassagerarna. Att bebisen skulle skrika av lock för öronen bekymrade mig inte så mycket ur bebisens synvinkel (visst är det obehagligt med lock för öronen men det går ju oftast över ganska snabbt), men tänkt om det skulle störa medpassagerarna?! Det var det jag oroade mig för. Att medpassagerarna skulle bli sura, tänka att usch vad olämpligt att ta med så små på långflygningar, tänka att på min tid höll sig mammorna minsann hemma när de skulle ta hand om bebisar, tänka att det är olämpligt att ge sig ut på semester så fort man kommit från BB, tänka usch och fy! Nu skulle vi ju visserligen inte på semester, men det kunde ju inte medpassagerarna veta.

Självklart var dessa farhågor i viss mån närda av all kritik jag fått tidigare när jag gjort något med småbarn som gått emot vissa människors normer, men framför fick de nog näring av min egen rädsla att vara i vägen och att vara till besvär. När vi väl satt där på flyget och medpassagerarna såg att vi gjorde allt för att minimera eventuella obehag för omgivningen möttes vi enbart av varma, igenkännande eller allmänt förstående leenden. För att inte tala om vad jag får när jag flyger ensam med barnen. En bebis på magen, en fyraåring i ena handen och elefantväskan och passen i den andra - ett perfekt recept för gräddfilen på resan! Förutom att man får gå före till toaletter, i passkontroller och till säkerhetskontroller är alla så otroligt uppmuntrande och snälla. Inte ens när båda samtidigt kräks ner sig själva och våra säten lagom till att planet skall landa får jag några sura blickar.

Tricket för mig själv har jag kommit på är att betrakta resan som en arbetsdag där mitt arbete helt enkelt är att se till att allt löper smidigt. I början när vi flög långt alla fyra blev jag nästan lite besviken för att jag inte hunnit sova något på planet, en känslan som var en i sammanhanget mindre lyckad kvarleva från tiden då långflygningar var något jag gjorde ensam. På den tiden kunde jag fokusera på vilket perfekt tillfälle flyget var att vila eftersom man är tvungen att sitta på sin plats i ungefär åtta timmar och sömn var ett perfekt sätt att slippa bullret från motorerna. Det är en hållning som förstås inte funkar alls när man har två barn med varav en nyfödd som behöver ammas och bytas på om vartannat men mer eller mindre kontinuerligt.

Nu för tiden när jag kan tycka att en dagsresa med bil hela familjen är betydligt jobbigare än en Atlantflygning ensam med två små kan jag nästan skämmas lite när någon vill släppa oss före i toakön inför en flygning. Att få gå förbi köerna i passkontrollen när man landat på JFK uppskattar jag dock fortfarande mycket. När vi kommer till det läget att även jag kan få sova gott på planet och barnen slutar kräkas i kör kanske jag klarar mig bra även utan det. Då hoppas jag få vara den som släpper fram någon annan, nyare, förälder.

Sverigeshopping i Stockholm

För första gången i mitt liv har jag börjat inse storheten med svenska souvenirbutiker. I dag var jag, E, M och kusin SO i en butik på Drottninggatan i Stockholm och hamstrade Sverigesaker. Det blev en Sverigetröja till E och ett gäng blyertspennor med svenska flaggor på till E:s kompisar på Long Island. Eftersom vi nästan alltid har slut på äggkoppar var jag rysligt nära att slå till på några av de här, men eftersom vi redan fyllt resväskorna med välling och nonstop fanns det inte plats för mer den här gången. Till sommaren kanske! Då får vi inte heller glömma att fylla på förrådet av svenska pappersflaggor, vilka har visat sig vara en stor succé bland E:s kompisar. E tyckte att vi även borde slå till på mjukisvikingahjälmar i svenska flaggans färger, men där hade även min gräns passerats och jag var glad att kunna hänvisa till platsbristen i våra väskor för att inte ens behöva börja diskutera våra eventuella "behov" av dem.

På pendeln från city

Två trötta barn på väg hem från en heldag i NYC. För att slippa parkerings- och trafikproblematiken i stan brukar vi ta pendeltåget med ca 700.000 andra när vi åker in till city. Som tur är är det bara på vardagarna det är så många medresenärer så när vi åker in på helgerna kan det vara riktigt lugnt i vagnarna, vilket betyder att kanske bara 90% av sittplatserna är upptagna. Tågen (som körs av Long Island Rail Road, LIRR) är gamla, slitna och skraltiga men personalen är alltid vänlig och tågen går oftast i tid.

Just i dag var det mer folk i stan än någon gång tidigare. Det visade sig, vilket vi var lyckligt ovetandes om ända tills vi närmade oss Times Square, att det var Superbowlhelg i city. Hela Times Square och alla närliggande kvarter hade förvandlats till ett samling- och festområde för tillresa Superbowl-fans. Och där kom vi glada i hågen och trodde att vi skulle kunna gå via 7:e avenyn för att ta en söndagspromenad i Central Park. Tji fick vi! Inte en chans att vi kunde baxa vårt jätteekipage (två vuxna och en Emmaljunga lastad med en unge i och en på ståbrädan) genom den massiva vägg av människor som myllrade på gatan. Efter ett tags stretande lyckades vi dock fly in på en sidogata och krångla oss bort till 5:e avenyn som var betydligt lugnare.

Sight words i Kindergarten

Med gammelfarmors förstoringsglas i högsta hugg ger sig E ut på sight words-jakt i frökens  (Ms C) veckobrev. Sight words är sådana ord man känner igen utan att behöva läsa dem. Tanken är att ju fler sight words man har i sin egen ordbank, desto lättare och mer flytande går läsningen. Begreppet används ofta om vanliga och korta ord som barnen lär sig tidigt som on, in, the, a, an och så vidare. Ms C uppmuntrar barnen att vara orddetektiver som letar efter ord de känner igen i klassrummet (som är fullt av ord), i veckobrevet, i böcker och på skyltar i affärer och liknande.

Det verkar inte finnas någon gräns för hur många sight words man kan ha utan antalet sight words man har är helt enkelt ett mått på hur många utantillord (vilket är den bästa svenska översättning jag kommer på) man har eller hur stor ens ordbank är. Man kan därmed tala om hur många sight words även en vuxen, fullt läskunnig person har även om det är mindre intressant eftersom det på marginalen inte har så stor påverkan på flytet i läsningen om man kan något ord mer eller mindre när man väl har alla de vanligaste orden i sin ordbank.

Det finns två andra begrepp som ibland lite felaktigt används synonymt med sight words. Det är Dolch words och high frequency words. I många praktiska sammanhang är de tre begreppen överlappande men definitionerna är lite olika. Dolch-ord är en lista med de 220 vanligaste engelska orden (listan gjordes av någon som hette Dolch 1936 och kan behöva viss uppdatering även om den i stort sett är korrekt fortfarande). Dolch hade en teori som gick ut på att ett bra sätt att lära sig läsa var att börja med att lära sig dessa ord utantill. De högfrekventa orden är helt enkelt ord som förekommer ofta i skrift, till skillnad från Dolch-orden är det inte en fördefinierad lista med ord och de är inte heller kopplade till någon speciell teori om hur man skall lära sig läsa.

Frihetsgudinnan från färjan

Frihetsgudinnan är fortfarande stängd för renovering efter Sandy. Min favoritplats för att njuta av henne är dock Staten Islandfärjan från Manhattans sydspets. Färjan går ofta och nyttjas främst av pendlare från Staten Island och turister. Man bör hålla sig på högersidan när man går på färjan på Manhattan och vänstersidan när man går på på Staten Island. Från den sidan kan man bäst avnjuta både frihetsgudinnan och höghusen på Manhattan. Med fördel kan man ta färjan på eftermiddagen så turen ut är i dagsljus och turen hem i solnedgången eller därefter.

Vinterpromenad på High Line i NYC

High Line i NYC är en upphöjd järnväg mitt på Manhattan där det förut gick godstrafik. Sedan några år är den omgjord till promenadstråk men blommor, parkbänkar och en underbar vy över stan. Den är 1,6 km lång och går långt till väster på Manhattan nära Hudsonfloden ungefär mellan 10:e och 30:e gatan. Ett måste för New York-resenären!